Nyversioner av filmer, så kallade remakes, gör ytterst sällan originalet rättvisa. En remake på en remake verkar därför borga för en katastrof. Ungefär som leken "Telefon": ett tiotal barn sitter ner och låter en ordfras gå runt bordet genom att den viskas till bordsgrannen till vänster. När frasen har gått ett helt varv uttalas den högt. Det som i början var "I love pigs" kan efter allas felhörningar ha förvandlats till "I love tits" och barnkalaset är förstört (ni som kan er "Curb your enthusiasm" vet vad jag pratar om).
I samarbete med Filmtrailer.se
Musikalen "Nine" är en remake på Broadwaymusikalen med samma namn, som i sin tur är en remake på Fellinis klassiker "8 1/2" från 1963. "Nine" är alltså en dubbel remake. Av ett gammalt mästerverk dessutom. Min första tanke var att Hollywoods återvinningshysteri har gått för långt.
Men något har "Chicago"-regissören Rob Marshall uppenbarligen gjort rätt, för "Nine" har fått fyra Oscarsnomineringar. Förvisso: med både Rob Marshall och Oscarsvinnande manusförfattaren Anthony Minghella i ensemblen hade något annat varit en överraskning. Och visst, de lyxiga musikalscenerna ger ett gyllene sken. Men förpackningen är tunn som bladguld och kan lätt skalas av.
Där under blottas en förutsägbar historia. Huvudpersonen, den italienske filmmakaren Guido Contini, spelas av den alltid lika briljante Daniel Day-Lewis. Contini måste färdigställa ett manus, men sjunker istället ner i djupa skrivkrampsframkallande kvinnogrubblerier. Frun, älskarinnan, musan, mamman, reportern eller rent av Filmen - vad väljer han? En ointressant fråga. Vet vi inte redan svaret så förstår vi det efter en kvart.
"Nine" räddas av den fantastiska skådespelarensemblens blotta utstrålning. Och det visuella. De flesta scenerna är utsökt komponerade. Marshall växlar smart mellan svartvitt och färg och i egenskap av gammal stjärnkoreograf har han utvecklat de sexiga, men aldrig vulgära, musikalscenerna till perfektion. Det är hisnande underhållning. Men så fort musiken tystnar och vi förväntas intressera oss för handlingen kan jag inte låta bli att jämföra med Fellini och hans originalfilm. En match som Marshall såklart förlorar. (TT Spektra)