Förra året gick Goncourtpriset till den afghanska författaren Atiq Rahimi, som varit bosatt i Frankrike en stor del av sitt liv. Nu finns hans prisbelönta roman på svenska, och den är en diamant i höstens utgivning, slipad till perfektion. De enkla, korta meningarna är vackert sammanvävda i en väv där varje komponent är noga utvald. Inget är överflödigt, och inget saknas.
Med sitt gnistrande klara och ändå lyriska språk för Rahimi oss till ett rum i uselt skick, "någonstans i Afghanistan, eller på någon annan plats", där en man ligger för döden. Han vårdas av sin fru där han ligger i koma efter att ha skottskadats i nacken. Hustrun är till en början hängiven i sin omsorg. "Till och med när jag inte är vid din sida andas jag i samma takt som du" säger hon till hans tysta, förkrympta kropp.
Kvinnans vaka genomgår flera stadier för att slutligen bli till en frigörande bikt. Bekännelserna blir allt grövre och anklagelserna tyngre, så man kan tycka att det vore bäst för henne om mannen aldrig vaknade. I hennes ögon förvandlas maken till "tålamodets sten" - en sten åt vilken man anförtror det som tynger, och när den en dag spricker av bördan görs man fri från allt lidande.
Atiq Rahimi är både modig och insiktsfull då han skildrar kvinnans liv och smärta, hennes utsatta position som övergiven av familjen och utlämnad åt männen. För första gången får hon tala utan att bli avbruten av hån eller klander.
Det vi i media hör om traditionsbetingat kvinnoförtryck får här en skildring inifrån. Bara det faktum att orden kommer från en manlig författare som har insett problemet gör saken än mer komplex. Kvinnan i romanen tar förtrycket för givet, men då hon tillåts tänka efter ser hon hur snett det är och vill inget hellre än att göra sig fri.