Lars Burman skriver så här till spalten: "Tv-folk doftar numera på saker som luktar. Jag luktar på saker som doftar. Kan man dofta på något som luktar eller till och med dofta på något som doftar?"
Det är en riktig iakttagelse att det har hänt någonting i vår användning av orden dofta och lukta. Dofta betydde tidigare bara en sak, nämligen avge en doft, och då en angenäm sådan. En ros doftar gott.
Lukta har däremot haft en dubbel betydelse. Dels att avge en doft eller en lukt, dels som någonting man gör: lukta på en blomma. En lukt behöver inte vara någonting angenämt, utan någonting kan lika gärna lukta illa.
Ordens associationer ligger sannolikt bakom betydelseglidningen. Att dofta på en maträtt håller tanken på behörigt avstånd från allehanda äckliga lukter, därför väljer man i vissa sammanhang hellre det ordet.
Något större språkligt bekymmer är det knappast. Eftersom den dubbla betydelsen av lukta inte vållar oss problem borde detsamma gälla dofta. Men förändringar väcker alltid viss tvekan. Det är därför vi diskuterar språkfrågor.
Lars Burman har också noterat ordet momentum, i synnerhet i sportspråket. Jag har tidigare skrivit om detta ganska diffusa modeord. När det i dag används i sportsammanhang betyder det vanligtvis ungefär flyt eller medgång, i synnerhet, verkar det som, i situationer då läget vänder.
Det förekommer också i andra sammanhang med en något spretig innebörd, men det handlar om fart och kraft, någonting positivt.