Intervjun har efter det blivit något av ett bloggfenomen där massorna har delats i två läger: de som tycker att Nordpolen gjorde bort sig som inte ville svara på frågorna och de som tycker att programledarna gjorde bort sig som började läxa upp killen för det med fraser som "det här är faktiskt riks-tv" och "ett tips - i den här branschen kan man tjäna på att bjuda på sig själv".
Jag påmindes om intervjun när jag läste recensionerna av Lars Winnerbäcks turnépremiär i helgen. Så gott som alla recensenter valde att ägna ungefär hälften av sina texter åt nåt litet tal Lars höll i slutet av konserten, där han försvarade det faktum att han inte ger intervjuer.
Det är möjligen att skita i den hand som göder mig, men jag börjar bli rätt trött på denna fixering vid medierna. Det blir lite bakvänt alltihop när en persons halva varumärke ska handla om att han inte vill bjuda på sig själv i tv. Eller halva och halva - i Nordpolens fall har TV4-intervjun minst fem gånger fler träffar på Youtube än någon av hans låtar.
Mest av allt visar väl denna pseudodiskussion på en väldig självupptagenhet i svensk media. På vilket sätt är detta så fantastiskt intressant? Vill nån vara med i tv så varsågod. Vill den inte så måste den inte, vilket också Pelle Hellström försökte påpeka för de stingsliga TV4-programledarna.
Och hade TV4-snubbarna bara ägnat sig åt några minuters standardresearch innan intervjun eller ännu hellre varit lite lyhörda för vad Pelle faktiskt hade att säga i stället för det han inte ville säga hade det kunnat bli ett jättespännande samtal.
Det första vi journalister bör göra om vi vill få artisterna att ställa upp på intervjuer är väl att visa att vi tar vårt eget yrke på allvar.