Poeten Paul Auster? Faktiskt. Under sin nio första år som författare skrev han enbart poesi. I debutsamlingen Ekrar (1970) känns det långt till den senare så omedelbart tillgänglige romanförfattaren. Tjugotreåringen diktar "Drucken, vithet lagrar sin kraft,/ När du sover, soldrucken, som ett frö/ Som håller andan/ Under jorden."
Avgrunden mellan den unge diktaren och den mogne berättaren är, inser jag gradvis, skenbar, när jag läser Samlade dikter, lysande, levande översatt av Ragnar Strömberg. Rösterna hänger intimt samman.
Rösten i åtta diktsamlingarna under 1970-talet förändras, blir alltmer genomskinlig. Vita rum från 1979 tycks förebåda nästa, logiska steg: mot berättelsen.
I Vita rum har diktaren har blivit prosadiktare. Brottas med själva språket, vilket för Auster därmed måste handla om tillvaron och existensen. Om att vara människa. Här tycks han rentav formulera sitt konstnärliga credo. "Att säga enklast möjliga sak. Att inte gå bortom vad den än är jag råkar ha framför mig".
Så enkelt. Så svårt. Och förunderligt när det lyckas.
Paul Auster lyckas förbluffande ofta. I sina romaner. I sina dikter.