"Hur många läser aftonbön?" undrade en vuxen som nyligen ringde till radioprogrammet "Fråga barnen". Frågan möttes av oförståelse i barnpanelen - eller missuppfattades, som av flickan som först svarade: "Sånt läser vi inte hemma hos mig, det är bara osanningar". Hon syftade på Aftonbladet!
Så i sönderfallets tid är det nog inte så dumt att kalla en bok fylld av teologiska och filosofiska spetsfundigheter och existentiell ironi för "Norrlands akvavit". Alldeles bortsett från att en verksförteckning som också upptar en roman med titeln "Pölsan" kan kräva detta komplement.
Åter serverar Torgny Lindgren sina läsare en västerbottnisk brygd av muntert gyckel och ogrumlat allvar, en sofistikerad allegori om "avkristningen och avfolkningen i inlandet". Häri inflikas även en liten hyllning till dragspelsmusiken. Samt en redogörelse för hur alla där i det innersta av Västerbotten är släkt, inte bara med varandra utan "med oss själva".
Efter femtio år återvänder predikanten Olof Helmersson till trakten kring Avabäck och Lillåberg. Ärendet är att avfrälsa dem som genom hans kraftfulla predikokonst och dragspelets förförelse drogs med i 1950-talets stora väckelse. Jesus var bara en vanlig, övermodig människa. Det finns ingen Gud och inget evigt liv, ska han förkunna. "Tillge mig mina villfarelser!"
Naturligtvis en överflödig mission. Avfrälsningen har de forna församlingsmedlemmarna skött på egen hand. Bara Gerda i Inreliden som på tredje året ligger på sitt yttersta är orubblig i sin tro. Det var Helmersson som fick henne att upptäcka meningen med livet, och Gerda tillsammans med Isabella Stenlunds dotter Marita utgör nu hela församlingen.
Lika väl som Gerda förekommit förut hos Lindgren, i berättelsen "Stubbrytaren", har Helmersson gjort det fast då utan namn - i "Störstorden" och "Nåden" (alla tre i "Merabs skönhet").
Gerda är en prövosten. Av den tigande före detta väckelsepredikanten tycker hon sig få svar om det eviga livet och om Guds kärlek. Fastän gudsförnekare får Helmersson vara själasörjare och utdelare av sakramentet. Vacklar han rentav i otron? Det han säger sig sakna mest av allt det som inte finns är försoningen.
Spetsfundigheter som "Själv tror jag inte. Men jag saknar tvivel" eller "Allt detta slipper jag inte se" sticker inte precis ut bland textens alla inverteringar och paradoxer. Otrons språk är genomsyrat av bibliska begrepp, och konsten tillskrivs en förlösande kraft.
Du behöver inte tro, det räcker om du predikar, vädjar den blinde Gideon till Helmersson. Han är inte gudsförnekare men frälsningen fattas honom. Ty att "förneka och förkasta och tro på samma gång" är en egenhet hos folket i trakten. "Livet var meningslöst och dess mål var evigheten."
Som vanligt i Lindgrens Västerbottenböcker finns här en notisskrivare. Nu heter han Leif Vikström och inskjutna i texten får vi läsa utdrag ur en bok han arbetar på, om utdikningen av myrarna och om Karl den femtonde, Guds smorde som på sin vita springare kommer för att besiktiga dikningen, och den otvetydiga roll han spelat för bygdens fruktsamhet (snudd på porr!).
"Norrlands akvavit" är en berättelse som varken nekar sig hädelse eller komik, dragspelsmusik eller tandborstningsbudskap, varken en åtta meter hög androgyn skulptur av Gud eller predikstolar omsnickrade till bikupor.
Men allt det komplicerat mångtydiga därunder . . . Det handlar om nåd och sakrament, om otro och tro och allt däremellan - kan det ena existera utan det andra? Men den religiösa tematiken undandrar sig min rätta förståelse.
Torgny Lindgren själv låter sig skymtas som "en utflyttad gammal författare" som sitter i ett uthus och skriver. Att text är fiktion och lögn har vi Lindgrenläsare sen länge klart för oss.
Men om det är sant att detta är hans "sista bok från en hembygd som han ofta beskylls för att själv ha uppfunnit"? Må så vara, även en ny miljö kan berikas av denne författares unika förmåga att skriva djuplärt och ironiskt reflekterande och samtidigt meningsfullt underhållande.
GUN ZANTON-ERICSSON