Huvudpersonen i "Parasiten" följer en utstakad väg från Handelshögskolan men de emotsedda toppjobben i London och New York uteblir. Han börjar missbruka tabletter, supa och knarka och allt går sedermera åt fanders.
Fredrik Ljungs bok presenteras som en självbiografi och lovar till en början en initierad skildring. Inblickarna i Stureplanskulturen är helt okej, likaså excesserna i Henriks navelskådande självförakt. Iakttagelserna av det tidiga 2000-talets statusmarkörer sitter också fint.
Men vad som blir ett hinder och lägger sig som ett flytande monster över läsningen är kombinationen empatistörning och bristande känsla för ords valörer. Att skildra en ung kapitaliststrebers råa jargong, sexistiska tendenser, manschauvinistiska utfall och förakt mot allt det som "sosse- Sverige" representerar kräver fingertoppskänsla. Ton och stil hänger på en skör tråd.
Så här kan det låta: "Undrar vad det var för en skabbig hillbilly som betalade för att bränna på det feta missfostret. Själv skulle jag inte ta i henne med tång ens om jag fick rejält betalt. Måste vara någon sinnesslö mjölkbonde med urblekt LRF-keps som bara pippat kossor, får och avgasröret på sin egen traktor."
Det blir bara dumt, plumpt och kallt. Även om det så klart ska läsas som fiktion så skapar det bristande trovärdighet. När huvudpersonen till sist sparkar ner en uteliggare börjar man ana att problemet nog inte var drogerna utan något helt annat.