Johan Svedjedal:
Kärlek är. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833
Wahlström & Widstrand
Ofta - möjligen för ofta - har man sagt att de ord som Almqvist låter Tintomara uttala om sig själv i "Drottningens juvelsmycke" också karaktäriserar upphovsmannen:
"...mig känner ingen."
Och Almqvist själv har gett näring åt den här uppfattningen. I ett utkast till självbiografi skriver han: "Jag är en menniska full av motsägelser, at reda dem alla är mig icke möjligt".
Nu ger Johan Svedjedal ut "Kärlek är" - den första delen av planerade tre i en biografi över den man som Ellen Key karaktäriserade som "Sveriges modernaste författare".
Känner Svedjedal Almqvist? Naturligtvis gör han det: han har läst allt av Almqvist, tagit del av samtidens vittnesbörd, är förtrogen med forskningen. Och jag har intrycket att han vill förena sina kunskaper i ämnet med en strävan att trots insikten försöka betrakta på visst avstånd.
Samtidens vittnesbörd var verkligen motsägande. Adolf Fredrik Lindblad är ett smått rörande exempel på devot beundran, C F Ridderstad talar mycket bestämt om ett "mindre angenämt intryck". Skarp blick och penna hade Malla Silfverstolpe: "egen och genialisk" säger hon. Den korta karaktäristiken framstår som befogad, mer ju längre man läser i Svedjedals bok.
När den unge Almqvist blir medlem i "Manhemsförbundet" utarbetar han förslag till nya stadgar; han ville, heter det med en lyckad formulering, bli "en medvetandets demonregissör".
Framställningen ger många belägg för att Almqvist var på en gång visionär och realist. Om det visionära draget framför allt utmärker det värmländska experimentet med bondeliv, kan Almqvists insatser som lärare och läroboksförfattare eftertryckligt illustrera hans verklighetsförankring. Och likväl: bonden Carl Jonas Love saknade inte verklighetssinne och pedagogen hade sannerligen visioner!
Vad gäller det skönlitterära författarskapet blir Svedjedal utförligast om tre verk: "Murnis", "Amorina" och "Songes". Han frilägger fint filosofin bakom den sexuella frispråkigheten i "Murnis", utreder de olika slagen av ironi i "Amorina" och har mycket läsvärt att säga om "Songes", som han träffande kallar "tavlor i ord" och "rolldikter".
Per Olov Backman