Två av X-generationens kulturikoner har gjort en finstämd filmversion av en populär barnbok.
Antagligen har regissören Spike Jonze och författaren Dave Eggers som barn läst och älskat Maurice Sendaks bildberättelse "Till vildingarnas land".
Det är en bok som nästan helt är berättad genom fantasifulla och magiska bilder. Textmassan är inte mycket längre än denna recension.
Det öppnar naturligtvis för ganska fria tyglar för två kreatörer som Jonze och Eggers.
I samarbete med Filmtrailer.se
Mer kött och blod
De har byggt ut berättelsen som i korthet handlar om pojken Max, som förvisad till sitt rum drömmer sig bort till en värld full av "vildingar" där han själv är kung.
Jonze och Eggers har gett historien lite mer kött och blod men utan att tappa det fantasifulla bildberättandet.
Resultatet är en snygg och allmängiltig allegori över modern familjeproblematik. Speciellt "vildingarna" är magnifika. De utgör en hänförande blandning av naturlighet och dockskapelse. Spike Jonze har lyckats fånga barndomens förmåga att ge leksaker liv.
Max - ett fynd
Bakom vildingarnas ansikten kommer sedan röster från underbara skådespelare, som James Gandolfini och Lauren Ambrose, kända från "Sopranos" respektive "Six feet under".
De är naturligtvis handplockade med fingertoppskänsla av indiegurun Jonze.
Och Max Records, som gör pojken, är ett riktigt fynd.
Tillsammans lyckas de i "Till vildingarnas land" förena en vuxen blick på barndomens magi med ett oerhört ärlig och konsekvent barnperspektiv. Det är en barnfilm för Generation X och deras barn (om än inte för de minsta). Visserligen vinglar det till i berättelsen efter ett tag, och de fyller lite onödigt ut filmen till hela 100 minuter, men, det hindrar mig inte från att med ett glädje- tjut ropa "let the wild rumpus start"!