Redan från första rutan i "Tinker, tailor, soldier, spy" etableras en gastkramande stämning som inte släpper taget förrän i slutet. Svenska regissören Tomas Alfredson ("Låt den rätte komma in") har klarat sitt internationella gesällprov med bravur och gjort något stort av John Le Carrés berömda men krångliga spionroman (som heter "Mullvaden" på svenska).
Alfredsson förstår det stora i att filma en spionfilm på samma sätt som man bäst filmar Jane Austen. Det vill säga att det handlar om det som inte sägs, det som inte syns.
Mer hjärna än muskler
I stället för action à la Bond eller Bourne fokuserar Alfredson på gråa män som sitter vid skrivbord, läser dokument och röker. Vi ser hjärnorna, inte musklerna, men trots det - eller tack vare - är det oerhört spännande.
Det är imponerande, och underbart, att se hur Tomas Alfredson och hans stora ensemble av (manlig) skådespelartalang tillsammans bygger upp en komplex och engagerande berättelse ur denna stela yta.
Engelsk tradition värderar ju stoism och att ha en "stiff upper lip", att inte överreagera eller visa känslor.
Briljant gestaltning
Gary Oldman, som har huvudrollen, spelar en sådan grånad man. Han har en väldigt stel överläpp. Han blinkar knappt när han avskedas, när hans fru bedrar honom eller när han inser vem t som har förrått England. Men inom honom bubblar det av känslor och tack vare Oldmans minst sagt briljanta gestaltning förstår vi ändå allt han tänker och känner. Jag njuter av att få se Gary Oldman så här bra igen. Och det i en film som är så vackert sammansatt i sin dekor, foto och klippning att jag inte riktigt kan förstå varför vi ändå har sett så pass få filmer från Tomas Alfredson.
Per Eriksson