Många har fängslats av det och många har skildrat det: ingenjör Andrées fatala försök att bli den första att färdas över Nordpolen i luftballong. Expeditionen bestående av tre män med skrivbordskunskaper startade i juli 1897. Sedan var de borta. Först trettiotre år senare återfanns deras kvarlevor och resterna av deras läger på Vitön. Vad som hände där vet ingen. Alla anteckningar upphör där.
Bea Uusma vill veta, måste veta. Hon läser, gräver i arkiv, hon reser i expeditionens spår med isbrytare och helikopter. Det är nog inte helt fel att kalla henne besatt av tanken på att lösa gåtan om varför de tre männen dog, omgivna av matförråd och varma kläder.
Ja, besatt. Och jag hinner inte läsa många sidor i "Expeditionen" förrän jag också börjar känna mig smått besatt. Uusma skriver helt enkelt oerhört engagerande och lyckas verkligen förmedla sin fascination till mig som läsare.
Som så ofta är det de många och noggrant skildrade detaljerna som ger liv och färg. Här finns till exempel en mängd utdrag ur medlemmarnas dagböcker, som återfanns vid kropparna, och som författaren metodiskt går igenom, jämför och kommenterar, samt brev som den unge Nils Strindberg skrev till sin fästmö. Uusma – som också är läkare – tolkar obduktionsprotokoll och går igenom olika teorier om dödsorsakerna. Förgiftning, isbjörnsattacker, eller rent av självmord?
Här ska inte av slöjas vilken, om någon, av teorierna Uusma ansluter sig till.
Boken är djupt mänsklig och rörande. Därtill mera spännande än någon fiktiv deckare... för det här är på riktigt. Något dödade Andree, Strindberg och Fraenkel. Deras öde berör fortfarande, efter mer än etthundra år.