Beata Arnborg: Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart

BIOGRAFI

Beata Arnborg

Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart

Atlantis

Feministisk litteraturforskning och kritik har som bekant rört om i mossiga värderingssystem. Det innebär t ex nytt intresse för den en gång så föraktade bekännelselitteraturen från 70-talet, ansedd som en renodlat kvinnlig genre.

Hög tid alltså för en biografi över dess mest skandalomsusade företrädare: Kerstin Thorvall (1925–2010). Beata Arnborg – med biografier över Vivi Täckholm och Barbro Alving som tidigare meriter – har skrivit den under den träffsäkert karaktäriserande titeln ”Uppror i skärt och svart” (parafras på namnet på en av Thorvalls diktsamlingar).

Väldigt många vet redan väldigt mycket om detta kvinnoliv, i strimlor eller våder. Beata Arnborgs uppgift blir då att rulla upp helhetsbilden, bortom allt det omskvallrade.

Hon har haft ett omfattande och ovanligt färskt källmaterial att tillgå. Förutom Thorvalls egen produktion brev och tidningsklipp i mängder och möjlighet att intervjua f d män och älskare, barn, vänner, släktingar och arbetskamrater.

Fiktion är fiktion, men faktum är att Kerstin Thorvall skrev sitt liv. Hennes förste make och genom livet förtrogne Lars Erik Falk bekräftar: ”Kerstins romaner ligger alltid tätt inpå sanningen”.

Mindre känd är, gissar jag, Thorvalls verksamhet som modetecknare – en karriär som rivstartade i Paris 1947, året då the new look revolutionerade modet.

På Anders Beckmans skola där Kerstin utbildats hade hon – som både var religiös och ansågs ganska ful – elakt kallats Pastoralsymfonin, och hennes snabba, impressionistiska linjer uppskattades inte alls. Men så träffade hon, och förälskade sig i, Lars Erik Falk som både såg hennes begåvning och föll för hennes utstrålning.

Det var för att undgå ”hans osedliga inflytande” som Kerstin skickades till Paris för mamma Thoras arvepengar. Och chefredaktören på en ansedd modejournal såg den talang som huvudläraren på Beckmans försökt korrigera!

I tonåren var Beata Arnborg en av många som hade Thorvalls ”Boken till dig” (1959) till bibel. Som nyfrälst på könsrollsdebatt ansåg jag att 60-talets Thorvall strök bakåtsträvare medhårs och prackade på yrkesarbetande kvinnor skuldkänslor. Sen har jag egentligen bara läst Signe-sviten, den som inleddes 1993 med ”När man skjuter arbetare” och innebar ett definitivt litterärt genombrott.

Bl a vid ett framträdande på biblioteket i Linköping 1978 hävdade Thorvall att hon inte kunde skriva mer. Efter ”Det mest förbjudna” (1976) kände hon sig förföljd av sexistiska manliga proffstyckare.

Annars var hennes produktivitet enorm: barn- och ungdomsböcker (ett trettiotal titlar), debattböcker, kåserisamlingar, skönlitteratur. En brist i Arnborgs kronologiska biografi är dock att bara den som läser källförteckningen hittar en verklista (på sid 398).

Kerstin Thorvall fick stipendier och fina utmärkelser, bl a Astrid Lindgren-priset, Moa Martinson-priset och Ivar Lo-Johanssons personliga pris. I dag känns det särskilt viktigt att framhålla hennes banbrytande insats som barn- och ungdomsboksförfattare.

Thorvalls liv var fyllt av arbete och åter arbete, resor, älskog, dans, och ensamhet, åldersnoja, depressioner, förnedring. Hon var smart och genomskådande, utrustad med vass humor och ironi; hon var obotligt egocentrisk, tålde inte kritik.

Jobbig för andra men nog mest för sig själv. Ett komplicerat psyke, ofta i behov av vård. Det förbjudna lockade mest och fick henne att ”flippa ur”. Samtidigt – visar Arnborg med eftertryck – var hon en politiskt och socialt engagerad människa, ett salt i samhällsdebatten.

Kerstin var, som hon själv skrev, femton år inuti och femtio utanpå. På gott och på ont. Inte minst i mammarollen. (De fyra sönerna behandlas med föredömlig diskretion av Arnborg.)

Att tidsandan uppmuntrade frispråkighet noteras, men det var ju inte bara en kvinna som skrev om kvinnors sexualitet och förträngda erfarenheter och om det fördärvliga inflytandet från en hämmad och i sin tur förtryckt kvinna, modern.

Beata Arnborg får det att framstå som om Kerstin Thorvall var unik som banbrytare, vilket jag inte kan hålla med om. Den nya, aktiva kvinnorörelsen på 70-talet hade andra frontfigurer, och i litteraturen skildrades kvinnoliv ur nya aspekter och med många upproriska röster.