Isabell Sollman var 14 år när hon började jobba som fotomodell. I sex år varade hennes modellkarriär, med tvära kast mellan tillvaron hemma i byn på landet i västra Sverige och jetset-livet i Paris.
"Jag var en beauty" bygger på det Isabell Sollman har upplevt. Hon spelar själv pjäsens alla roller.
- Den där tiden när jag var modell har länge varit som ett stort svart hål, jag har inte velat prata om det. För fem år sedan hade jag inte kunnat göra den här pjäsen, säger Isabell Sollman.
Hon skräder inte orden när hon berättar om tiden som modell.
- Det var egentligen ett stort jävla övergrepp, hela skiten. Man är inget annat än en klädhängare. Man får inte bestämma någonting själv, hela tiden har man folk som granskar en kritiskt och anmärker på hur man ser ut.
Har man komplex när man är sådär modellsnygg?
- Om man har! Och som modell är man aldrig snygg nog. Det har tagit mig en massa år att komma vidare och inte vara så självkritisk.
Så småningom bestämde hon sig för att lägga av.
- Jag vantrivdes något oerhört. Jag har väl alltid haft ett inre behov av att söka efter någon slags sanning, och att vara sanningssökare i modellbranschen är väl närmast ett självmord. Jag var tvungen att gå vidare, att gå från att vara objekt till att bli ett subjekt.
Tillsammans med regissören och manusförfattaren Paula Stenström har hon jobbat fram "Jag var en beauty" och hon sticker inte under stol med att det har varit terapeutiskt att få bearbeta sina minnen från modelltiden genom pjäsen.
- Men det är så otroligt kul att få jobba med någonting som verkligen känns och berör och är personligt, även om det är jobbigt. Vi har fått stor respons från publiken.
Och fina recensioner. Stockholmstidningarna blev mycket förtjusta i pjäsen när den hade premiär hösten 2005.
- Det är väl det här jag är bäst på som skådespelare, att vara personlig, säger Isabell Sollman.
Hon vill inte kalla den för ungdomspjäs, även om det är många ungdomar som har sett den och kan identifiera sig med historien om Isabell. Hon vill inte heller kalla den feministisk eller en kvinnopjäs.
- Det är väl så att jag får mycket respons från kvinnor, kanske för att de är mer vana att uttrycka sina upplevelser. Men jag tycker verkligen att män borde se den här föreställningen för att få lite bättre förståelse.
Vad vill du att publiken ska ta med sig?
- Jag vill väl att man ska kunna se Isabell som ett subjekt. Men det är inte en särskilt sedelärande föreställning och den ger inga enkla svar. Jag gillar att historien inte är perfekt utan komplex och djupt personlig.
"Jag var en beauty" har premiär på torsdag den 18/1 klockan 19 på Elsas hus och spelas till och med den 2/2.