"Mina vackra ögon" är en mycket passande titel på tecknaren Nina Hemmingssons nya bok. För är det något man minns från hennes serier så är det huvudfigurernas ögon. Förvisso inte vackra. Men säregna. De pupillösa, stora rundlarna leder tankarna till dockor med utstuckna ögon, en lätt obehaglig association som samspelar bra med de lite mörkare dragen i berättelserna.
De oseende ögonen sitter oftast på en desillusionerad eller bitchig kvinna som biter av i alla lägen. På en vänlig medmänniskas "Ursäkta jag tror du har tappat en vante!" svarar hon "Jaha? Och du har förstås aldrig gjort något fel kan jag tro!". Alltid ett svar på tal - eller en uppgiven suck.
Maken säger att boken är tråkig och det slår mig att män ofta fäller sådana omdömen - när humorn levereras av kvinnor som struntar i att vara insmickrande. Tänk Mia och Klara, tänk Lill-Marit Bugge och Anna-Lena Brundin alias Nancy och Carina.
Oväntad tronarvingeKanske handlar det om identifikation? Som kvinna är det befriande att se Hemmingssons ignoranta och rabiata honjävlar. Värst är tronarvingen i stripparna "Prinsessan och gemålen" som publicerades i Aftonbladet före bröllopsspektaklet förra året. I samlad och blir mycket rolig och övertygande anti-rojalism.
Att återvända tillStripparna om kronprinsparet utgör en mindre del av boken som domineras av enrutingar, alltså en bild med 2-3 välfunna meningar. Mitt i boken finns en avdelning med enbart teckningar - suggestiva och lätt drömska - som jag bläddrar fram - eller tillbaka - till gång på gång.
På en av bilderna sitter en kvinna med röd tulpan i handen. Hon har slutit ögonen och ser ut att ha det bra. Men vänta bara, snart spärrar hon upp gluggarna och fnyser: "Tror du ja!"
KATARINA SANDSTRÖM BLYME