"Lingonstigen 114" handlar om en alldeles vanlig familj där den femtonåriga dottern skär sig. En brännande aktuell roman som varken profiterar på sitt ämne eller viker en tum från förmågan att gestalta skönlitterärt.
Snabba lösningar eller indirekta råd erbjuder Maria Fagerberg inte, däremot ett språk som ömsom hyperventilerar liksom på avstånd, ömsom kränger sig mycket nära intill.
Vad gör en förälder som upptäcker att ens tonåring stänger in sig på toaletten och skär sig, skadar sig medvetet? Varför tar det aldrig slut och var finns den professionella hjälpen? Hur får man styrka att härda ut? Hur bearbetar man sin egen sorg, skuld, skam, vrede, otillräcklighet och förlamande rädsla?
Och så omgivningens reaktioner därtill; de som kanske skakar på sina ovetande huvuden och är snara med de "rätta" svaren.
Skakande berättelser om unga flickors erfarenheter av självskadebeteenden har vi redan hunnit vänja oss vid - och förstå mig rätt!
Det är och förblir betydelsefullt med perspektiv inifrån. Det är och förblir viktigt att unga författare som exempelvis Berny Pålsson och Sofia Åkerman ger självupplevda röster åt en för många totalt obegriplig, för andra desto mer svårbearbetad verklighet.
Att göra som Maria Fagerberg i "Lingonstigen 114" och i första hand utgå ifrån en förtvivlad mors reaktion och känslotumult är mindre upphaussat, men lika angeläget.
Lingonstigen, Hallonstigen, Blåbärsstigen - trygghetsbalsamerande namn, eller hur? Och trygghet är vad Susanne och hennes man Niklas verkligen satsat på. Det var så här de ville ha det, ett bra sammanhang för barnen, en god grund för framtiden.
Men någonting har hänt; en järnridå har dragits ner mellan mor och dotter. Ett hemligt tonårsliv som rymmer mer ångest och destruktivitet än Susanne först vill ta in, och som Embla håller inom lyckta dörrar. Vad hon sysslar med på nätet, skriver i sin dagbok, gör med kompisen Tora, upplever i skolan (där hon högpresterar), är hennes ensak.
Till en början säger Susanne inget om sina misstankar, inte ens till Niklas - en god mor respekterar ju sin dotters integritet. Fast inte till vilket pris som helst, väl?!
Och vart ska hon själv ta vägen? Jobbet som inte funkar, stressen, kraven, tröttheten, skuldkänslorna (!), oron som gnager stora hål i själen. Elvaårige sonen Kalle, äktenskapet - allt blir ett sammelsurium av pockande frågor.
När Embla så råkar skära sig för djupt och BUP slutligen kopplas in, blir jag rakt av upprörd. Vilket otroligt klumpigt bemötande, vilket svek. Okej, det jag läser är fiktion, och (nid)porträtten av oförstående kuratorer vedertagna och förväntade schabloner, ändå finns de ju på riktigt. Bedrövligt, men sant.
För familjen på Lingonstigen lindras smärtan under sommaren; Embla blir kär, mår momentant bättre, men faller tillbaks. Ett år passerar, glipar av motbilder - naturens växlingar, färger, minnen - och nya förhoppningar släpps in, men till syvende och sist finns ingen annan utväg än att kämpa. Att uthärda i kärlek.
Maria Fagerbergs nya roman behövs!