Susanne Sterner: Hej! Nu har jag läst ut den. Först sträckläste jag till sidan 200-nånting och sen SLET jag mig därifrån för att spara på den till nästa dag. Så blir det alltid med hennes böcker.
Jag gillade Patrick, huvudpersonen som har Aspergers. Hon är mycket för att gå in i huvudet på människor som tänker annorlunda, Belinda Bauer, men det känns trovärdigt. Kanske är det här med Aspergare som detektiver en ny trend? Jag tänker på Saga Norén i tv-serien ”Bron” också.
Vad tyckte du om Patrick?
Ann-Charlotte Irhede: Man måste ju bara älska honom! Precis som pojken Steven i författarens Shipcot-trilogi, även han en lite udda karaktär som bär världens alla sorger på sina axlar. Jag gillar verkligen Belinda Bauers persongalleri, intressanta människor som man bryr sig om och vill följa.
En stor del av handlingen i ”Betraktaren” utspelas i en obduktionssal. Arbetet där skildras väldigt detaljerat, men det blir aldrig spekulativt tycker jag. Vad säger du?
Susanne: Nä, det är förvånansvärt lätt att stå ut med de där skildringarna av kroppsdelar och hur de dissekeras... Men det kanske inte är en bok man sitter och äter smågodis till. Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.
Ann-Charlotte: Ja, och ändå tycker man synd om henne mot slutet...
Det är också ett genidrag med en Asperger-person som utredare. Patrick är ihärdig, målmedveten och lämnar ingenting åt slumpen. Själva kriminalhistorien nystas upp på ett så annorlunda och underhållande sätt. Jag har inte stött på det i bokform förut, men både tv-serien ”Bron”, som du nämnde, och danska ”Brottet” – med min favoritkaraktär Sara Lund – utnyttjar ju samma grepp.
Susanne: Jag har funderat på vad det är som gör att jag fallit så hårt för Belinda Bauer. Egentligen är jag ju ganska trött på deckare. Men hon har något särskilt. En sak hon gör väldigt skickligt är att hon skapar ett eget litet universum. Som i de första tre böckerna, där hon mejslade ut sitt eget hörn av Exmoorheden, som bildade bakgrund till allt som hände. Jag har aldrig varit där men jag vet tack vare Bauer precis hur det är att leva där. I det påminner hon om skotska Denise Minas första böcker, Garnet Hill-trilogin. Därför blev jag först besviken när jag förstod att hon skulle lämna heden och dra iväg till Wales... Men när jag tittar på en karta ser jag ju att hon bara tagit ett skutt tvärs över Bristolkanalen.
Ann-Charlotte: Vi bildar värsta hyllningskören. Det kanske hade varit ett roligare grepp om vi tyckt olika. Men jag har svårt att hitta något att klaga på. Själva historien är både spännande och underhållande. Karaktärerna ovanligt intressanta. Och språket enkelt men rikt. Kort sagt en läsupplevelse man gärna rekommenderar. Eller hur?
Susanne: Japp! Men jag har en sak att klaga på: omslaget. Så slentriantrist! En sån som jag, som köper såväl böcker som vin på etiketter, skulle aldrig ens plocka upp den här om jag inte redan kände till författarnamnet. Till nästa bok får de anstränga sig mer.