När Dagens Nyheters På stan-bilaga förra hösten dödförklarade Bengt Emil Johnson, så var den dödförklarade själv inte sen att dementera. Han var tills vidare vid liv och verksam. För den som händelsevis ändå tvivlat finns nu svaret på frivers. "Tal till mig själv" heter Bengt Emil Johnsons nya diktsamling - förvisso en sorts dödsbok.
Den forne konkretisten har sedan länge slagit om och blivit - konkret. Hans "Tal till folket" har över trettio år på nacken och hans språk är alltjämt talspråket. Men frekvensen är modulerad. Poetens prat gäller nu till synes enbart honom själv och inte den abstrakta massan: "Ja, herremindag, va ska ni ta er till / med det här? (Det står ju så.)"
På bokens omslag formar titel och författarnamn en cirkel. På det svartvita fotot i fonden reser sig en mörk siluett bakom en snödriva. Drivan är fångad i grodperspektiv med kameraobjektivet liksom halvvägs ner i myllan. Som om den dunkla siluetten - misstänkt lik författarens egen - stod placerad framför ett stup.
Den bilden beskriver boken rätt väl. Det karga och halvslaskiga svenska vinterlandskapet som krasst och konkret memento mori. I själva fotarbetet känner man igen sig. På och mellan raderna ekar det av ett oavbrutet "pågående". Synkoperna står ironiskt utskrivna med utropstecken och knappt ett ord får lämna munnen utan att först knipslugt tuggas om ett par varv i detta annex till ett verk som nu börjat sluta sig inåt och fräckt kommentera sig självt.
Dikten tar till orda lätt dement. Och kanske just därför så livfullt?
"Sången skrumpnar? / Sjung!"