Bengt Göransson: Tankar om politik

Bengt Göransson: Tankar om politik

Ersatz

Det är synd att inte någon blir rejält arg på Bengt Göransson.

Att den förre socialdemokratiske ministern är respekterad som sympatisk, rentav blid folkbildningsveteran och kulturdebattör är välförtjänt, men risken är att hans skarpa samhällskritik osynliggörs av omgivningens omhuldande.

I sin bok "Tankar om politik" konstaterar också den förre socialdemokratiske ministern att han kan säga och skriva vad han vill, eftersom ingen behöver bry sig om det!

Och ja, det är synd. Det Bengt Göransson skriver borde provocera framförallt politiker, också i hans eget parti.

Göransson beskriver en tvärpolitisk förskjutning, från att företräda medborgare till att ömma för skattebetalarna och vi kan ju alla notera att snart sagt varje politiker säger sig värna skattebetalarnas pengar.

Vilket kan tyckas ansvarsfullt och väsentligt, men Göransson synliggör med en lite pedantisk pedagogik hur språkbruk hör ihop med en förändring av politiken. Skattebetalarna blir ett kollektiv av särintressen, i förlängningen kunder i samhällsbutiken.

De som borde bli särskilt arga på Bengt Göransson är politiker och andra som någon gång förklarat vikten av göra bra upphandlingar, som ett sätt att komma till rätta med behov och brister i av skattefinansierade verksamheter. Upphandling inom kommuner och landsting öppnar nämligen, enligt Göransson, för ett gigantiskt offentligförsörjt semiprivat profiterande, ett slags AMS-verksamhet för affärsmän som inte klarar att driva affär på egen hand.

Nej, Göransson är ingen lönsamhetens eller marknadens fiende, men han vill att affärer och politik ska hållas isär.

Han diskuterar, naturligtvis, kultur och kulturpolitik. Han varnar exempelvis för alltför partipolitisk polarisering kring entréavgifter på statliga museer, som förra regeringen avskaffade och den nuvarande återinförde. Göransson komplicerar för-och-emot-debatten; teatrala Vasamuseet, uppbyggt kring ett fartygsfiasko och en bärgningsbragd, kan gott ta inträdesavgift. Sjöhistoriska museet däremot är forskningsinriktat, med en pedagogisk och folkbildade uppgift som motiverar fri entré.

Han, som var med och tog fram 1974 års kulturpolitik som fortfarande är ständig referenspunkt, påpekar att kultur inte är ett resultat av någon kulturpolitik, sådant som litteratur, konst och teater skapas ändå.

Men kulturpolitik behövs, inte för att styra kulturens innehåll, utan för att garantera en struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod. Nej, det finns inget i den sortens resonemang som lär förarga någon. Och "Tankar om politik" fungerar sannolikt bättre som stillsam bredvidläsning till valrörelsens debatter, än som stridsskrift och pamflett.

Men jag envisas med att önska att boken som helhet skulle väcka ilska eller åtminstone försvarsinstinkter, att någon skulle känna sig manad att hävda att Bengt Göransson har fel, om butikssamhället, om den politiska apatin, om festivaliseringen av kulturutbudet.

Att det inte kommer att hända innebär möjligen att också politiker som glatt förvandlar sig till bodknoddar vet att Göransson har rätt, om inte i allt, så i mycket. (UNT)