Mitt i den framvällande vårboksfloden - det är nya böcker varje dag och oundvikliga påminnelser om konsumtionssamhället - kan det vara lika vilsamt som stärkande att läsa verk där fiktionen står tillbaka för friktionen och den lättflytande, bladvändande prosan för ett prövande och benhårt motspråk.
Som hos Birgitta Trotzig. Två av hennes svåråtkomliga böcker har nu samlats i en pocketvolym i Bonniers klassikerserie: "Ett landskap, dagbok-fragment 54-58" (1959) samt "Jaget och världen - ur författarverkstaden" (1977). Trots viss tidsfärg - alla blir vi svedda i samtidsgrytan - finns det något fundamentalt oanfrätt i Trotzigs språk, vare sig det är fragmentariskt och prosalyriskt eller essäistiskt och analytiskt.
I ett väl avvägt förord påtalar Steve Sem-Sandberg författarens inlevelse i villkoren för de ensamma och utsatta - dock utan politiska slagord. Litteraturen enligt Trotzig har inget med samhällsnytta och maktstrukturella lösningar att skaffa, snarare är den ett fortlöpande arbete, ansikte mot ansikte, med de andra, med dig själv.
Så glöm all slags konsumism: "Det yttersta: tillblivelse genom utblottning."