Anne-Marie Berglund: Breven till mamma
Albert Bonniers förlag
Är det möjligt för en ung kvinna att inte bara gestalta sin egenfrihetslängtan, utan också förverkliga moderns? I Anne-Marie Berglunds"Breven till mamma" är det äventyraren som talar. Äventyraren ochsamlerskan. "Jag hittar och hon sparar." Men rösten är dessutom denförslagna författarens:
"Och mamma applåderar och även hon deltar i sagobyggandet, hon ärinte bara mottagare och lyssnerska, utan även en medspelerska, vi ärbåda två hemlösa barn, som längtar efter skönheten och kärleken. Ochefter det Fantastiska."
Oavsett upphovskvinnans stigande intresse för det andliga,esoteriska och ockulta har det blivit en just fantastisk bok, en av desällsynta där läsaren faktiskt känner att något hela tiden står påspel. Berglund är motsatsen till vad Elias Canetti kallat illegitimdiktare. Det är tvingande litteratur, sprungen ur nödvändighet.
Inte ens när skenbara trivialiteter avhandlas -- vädret, priserna påmat och boende -- tar rutinen överhanden. En vibrerande och oroanderest dröjer sig kvar i författarens allra enklaste meningar ochiakttagelser. Varje brev och snart sagt varje rad befinner sig närasåväl existensen som den dova extasen. Det handlar om att överleva. Omlivet.
Få kan mäta sig med Berglunds dämpade intensitet och elegant, liksomi förbigående, med ett osynligt leende på läpparna, framskrivna allvar.Utan åthävor och överdrifter är hon en konstant drabbande författare.En vardagsmystiker med krass och klinisk blick. En kvinna frånarbetarklassen som vill kunna välja hotell och restaurang efter lustoch ingivelse, men oftast tvingas styra kosan efter plånboken.
De autentiska breven, daterade 1975--95, föregås av en prolog, variförutsättningarna anges och familjehistorien skisseras. Dotterns kampär samtidigt Rut Linneas (1927--99) och den förs mot påvra villkor iallmänhet (materiell nöd möter brist på böcker, drömmar och skönhet)men i synnerhet mot pappan och maken, en förtryckande skogsjobbare,präglad av mindervärdeskomplex och missunnsamhet.
Med en förenklad psykologi kan sägas att Anne-Marie Berglund undervarje resa, och med varje bok, tar retroaktiv revansch på honom och påkuppen skänker mamman ett slags upprättelse. Hennes bohemliv, ochbollande med mer eller mindre sköna friare, är inte bara ettsjälvändamål. Det är lika mycket en ställföreträdande gestaltning, enuppvisning i konsten att skänka sanning, mening och lidelse åt en iförtid -- och helt i onödan -- förtorkad mamma. Rut förtjänade bättre,dottern gör vad hon kan för att leva bägges liv.
Och det är naturligtvis grymt komplicerat, trots att hon talar godfranska och tillfälligtvis bor i Paris (själva hjärtat för deromantiska artärerna) eller någon annanstans. Förmodligen finns detingen nu levande svensk författare som befunnit sig på så många platseroch adresser som Anne-Marie Berglund. Poste restante är för henne ettbegrepp likvärdigt med pasta. Jag älskar denna bok.