Christer Berglund:
I dödens väntrum
Atlas
"Det är ett par dagar före midsommar. Karl-Axel Bergström sitter vid köksbordet, utan jobb och whiskyn är slut. Först sjukskriven i fyra månader för armen och sedan av med jobbet igen i februari. Det är en rutten värld. Och så den här jävla sommaren."
Så där är det i den smått legendariske frilansjournalisten Christer Berglunds reportage. Oftast rätt jobbigt. Lite macho, får man väl säga. Hans ämne är utanförskapet. Han hittar det hos brottslingar, missbrukare, ofta svårt skadade av svek och ensamhet. Christer Berglund är där, lyssnande, närvarande.
Han arbetar i en tradition av berättande journalistik; mycket vore lätt att ta för ovanligt bra noveller.
Reportagen som nu samlats i en bok är skrivna mellan 1993 och 2003 och tidigare publicerade i bland annat Café. Han besöker det nedlagda Finnboda varv där han en gång jobbat, bara för att upptäcka att stället numera bebos av jeansföretaget Diesel. I den gamla driftsverkstaden sitter försäljningschefen och berättar: "För oss var det naturligt att flytta in här. Vi försökte hitta en miljö som stämmer med konceptet i Italien." "Det här är jag", konstaterar han om varumärket.
Några ögonblicksbilder, ett par citat och Berglund visar den förvandling som skett.
Ibland vänder han blicken åt andra hållet och närmar sig de framgångsrika. Som Janne Josefsson eller Amelia Adamo. Men ärendet är på sätt och vis detsamma: att söka smärtpunkten, den dolda drivkraften, begäret som driver dem.
Hans stil är naken, enkel, lite hård, men på samma gång mycket mänsklig. Det gör gott att läsa. Det är skönt att veta att det ännu finns en journalistik som tror på berättandets kraft och som inte ryggar för att en historia kan behöva några sidor för att bli berättad.