Det finns ord för författare som Thomas Bernhard. Ett av dem är nestbeschmutzer - en som kackar i eget bo. Gärna i det österrikiska boet och helst i rakt nedstigande led från Musil och Hermann Broch och så svisch vidare genom generationerna fram till Elfriede Jelinek som femton år efter Bernhards död nobelprisbelönas för att hon "med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".
Detsamma kunde sagts om Thomas Bernhard. Musikaliskt skolad även han, vilket märks i prosan. Oförsonlig även han, vilket också märks i prosan som kryllar av ironiska kursiver och insisterande omtagningar.
Bernhard är i fejd med världen och sig själv. Hans monologiska förakt är bottenlöst men i grunden ändå riktat mot det alpina hemlandets speciella traditionskomplex: katolicismen och nationalsocialismen. I "Skogshuggning" har fältet för siktens skull röjts tills det blott och bart består av några vindflöjlar till konstnärstyper i efterkrigstidens Wien. Särskilt illa går Bernhard åt Burgtheatern, Österrikes svar på Dramaten.
Detta är scenen: I samband med ett självmord och en begravning har man samlats hemma hos makarna Auersberger för en "konstnärlig kvällsmåltid". Den motvilligt ditbjudne jagberättaren - författaren - sufflören - förmår från sin aviga position i en fåtölj inte ens omskriva densamma utan att först äcklad kursivera den.
Här en vändning som med smärre variationer i ordalydelse och idiosynkrasier upprepas genom romanen:
"Dessa personer har alltid gett sken av att vara något, egentligen är de ingenting, och ibland ger de sken av att vara bildade och det är de inte, och ibland sken av att vara konstnärligt begåvade och det är de inte, och ibland sken av att vara mänskliga och det är de inte, tänkte jag."
Thomas Bernhards misantropi är av den paradoxala sort som faktiskt piggar upp och kastar ljus. Att genomskåda innebär nog så ofta att inte se alls. Bernhard genomskådar oss alla - och urskiljer vagt sig själv.