Aase Berg: Loss
Albert Bonniers förlag
Med "Loss" avslutar Aase Berg en trilogi som tidigare avsatt "Uppland" (2005) och den lika sensationellt som välförtjänt Augustnominerade "Forsla fett" (2002).
Berg skriver hård dikt i en tid som vill vara mjuk. Eller mjuk dikt i en tid som tvingar sig själv att vara hård? Det ger sig, som allt annat.
Rädslan. Finns det något som någonsin kan mäta sig med rädslan som mamman har för barnet? Och med ansvaret som vilar hos henne. Det bor en presumtiv mörderska i varje föderska. Det vilar, som dikten skall visa, världsliga maktfaktorer över varje foster och glytt. Impulser och realiteter. Mammor som begår självmord medan barnet ser på och mammor som till följd av exempelvis tsunamin kan bli livrädda, skräckslagna, överbeskyddande.
Och i Beslan, Bosnien, Irak - döda barn, dödade barn. Minns ni den hos Berg nämnde Bobby? Han dog i januari förra året, tio bast gammal, i sviterna efter mammans och hennes sambos tortyr. Det hände i Sverige.
Världen är så nära och påträngande att inget annat försvar duger än ramsor och rim, rytm och allitteration. Raska versfötter och statuerande stavelser. Mamma, barn. Samma garn. Sataniska pärser och satsmelodiska verser. I grunden är Aase Bergs bok en besvärjelse.
Men besvärjelsen är på någon vänster alldeles egen, suverän - och jag tror att det beror på kombinationen av inlevelse och språklig frihet, på utväxlingen mellan allmänt och privat, mellan medborgarens intryck och poetens uttryck. Mellan innehåll och form. Död och glöd. Mellan sak, så skör, och konst, så skön. Existentialism, estetik, eskapism. Och handen som gungar vaggan.
Bergs förlag borde samla "mammatrilogin" i en pocketvolym, också därför att den torde mota viss populism i grind: dikt är inte svårare än film eller fotboll. Bara lite farligare. Läckrare och äckligare.
Jan KarlssoN