Alberto Manguel hörde till de mest uppmärksammade författarna på årets bokmässa i Göteborg. Många hade upptäckt honom långt dessförinnan: 1999 blev den rosade "En historia om läsning" översatt och 2003 följdes den av "Läsa bilder". Läsnings- och bokintresserade har nu också "Nattens bibliotek" att glädjas åt.
Manguel - född i Buenos Aires där han som tonåring läste högt för den blinde Borges - är numera bosatt på franska landsbygden tillsammans med alla sina böcker som fått ett specialbyggt bibliotek. Han besitter den kalejdoskopiska lärdom och brokiga beläsenhet som krävs av en guide med ett rent encyklopediskt område som revir.
Att bli så läst och spridd förutsätter också andra dygder. Manguel skriver underhållande och med en smittande entusiasm, låter anekdoter, överraskande uppgifter och associationer flöda. I överensstämmelse med ämnet, skulle man kunna säga. För ett bibliotek är ju både ordning och kaos, platsen för häpnadsväckande möten rygg mot rygg.
All systematik är godtycklig, hävdar han efter att ha presenterat ett otal varianter. Uteslutandets hierarki råder, "frånvarons tyngd". Orsakerna kan vara många: diktatorers censur och bokbål, den utrymmesbegränsning som tvingar även den mest hängivne samlare till utrensning, kanon- och bästa-listors negligering av verk och författare.
Manguel går långt tillbaka i tid och rum. Här berättas bland annat om biblioteket i kungliga palatset i Ebla i Syrien 2 300 år f Kr, om det mytiska biblioteket i Alexandria som grundlades i slutet av 200-talet f Kr och om världens största handskrivna encyklopedi, beställd av den kinesiske kejsar Chengzu på 1400-talet.
Bibliotek utgör spegelbilder av världen och bibliotekarien är "bevararen av böckernas levande minne". Men om "de mikrofilmande förbrytarna" skräder Manguel inte orden. Gamla tidningar och sällsynta tidskrifter förstörs efter mikrofilmning. Mikrofilmer är svårlästa, och upplevelsen av tidskriften eller boken som fysisk helhet går förlorad.
Dessutom löper vårt digitala arv allvarlig risk att förloras - ett viktigt påpekande. De elektroniska mediernas redskap är inte odödliga: livstiden för en diskett är cirka sju år, för en cd-rom cirka tio år. Om cd-skivors livslängd vet man ännu inget.
I många avseenden motsvarar Manguel urbilden av den värdekonservative, men det är inte därför som det den här gången blir lite tröttsamt att läsa honom. Trots mycket av intresse har "Nattens bibliotek" helt enkelt inte samma substans som "En historia om läsning".