Davidsson känns igen på sitt expressiva anslag och på intensiteten i färgerna. Förmodligen skulle det vara svårt, eller till och med ogörligt, att maxa kulörerna mer än vad han gör.
Att besöka den här utställningen är som att förflyttas till en exotisk miljö. Färgerna tutar och bröstar sig, pockar på uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att de är benägna att konkurrera, att den ena vill sätta sig över den andra. Men så är inte fallet. I färgkrevaderna samverkar de kulörta enheterna i förtätade sammanhang där olika individer, djur eller människor, får träda fram och inte bara påminna om sin existens utan också ge en hint om vad och vilka de är. De signalerar också vad de naturligt formats till, men även något av sin egen vilja och vilka möjligheter de haft att påverka sina individuella förutsättningar.
I de här målningarna händer det en hel del "vid sidan av" det primära. I bakgrunder och fonder avvaktar eller rör sig det som inte är klart uttalat. Känslan av skeenden uppstår huvudsakligen därför att nonfigurativa inslag konverserar med rent föreställande, men också på att vissa färganhopningar eller objekt inte låter sig identifieras och på olika frågegenererande sätt avviker från omgivningen.
Davidsson visar att han har en bred kunskap om målerihanteringen. Den använder han sig av för att presentera berättelser ur sitt konstnärligt exotiska universum.