Göran Persson, den forne statsministern, har presterat en bok - "Min väg, mina val". Man bör läsa den uppmärksamt. Och studera illustrationerna noga - ibland säger faktiskt en bild mer än hundra ord eller flera.
"Jag är en läsande person", säger Persson. Trots att han har närmare 500 sidor till sitt förfogande - vi talar dock om en utgåva från Bonniers - så konkretiseras läsupplevelserna aldrig. Kanske handlar det om något enkelt och fundamentalt: mina fritidssysselsättningar är inte dina.
Eller om något annat: ord för Persson är i huvudsak retorik, eller kosmetika. De skall tjäna ett syfte. För hans del bör de beröra rikets bästa, eller senare planetens gröna fortlevnad, och när orden plötsligt börjar leva sina egna liv utifrån alldeles egna premisser, så är Persson nog inte längre med.
Hans håg står till handling och hans vurm till det rakryggade som aldrig yppar några tvivel. Så blev han - när plikten kallade - också en alldeles ypperlig statsminister.
Det innebär inte att Persson är gjuten i ett enda stycke. SSU, ABF, karriär inom rörelsen och en ideologisk medvetenhet insupen med modersmjölken - trots de glasklara linjerna och den grundmurade hållningen förblir han en smula diffus, ja svåråtkomlig, även i efterhand.
Som vore han - mitt i det pompösa och allt mera maktfullkomliga - en sammansatt figur, lika begiven på kyrkan och den sörmländska blandnaturen som på kontrollen av underdånigheten och folkkulturen.
Att lära känna Göran Persson är som att försöka bli förtrogen med vindarna. Det krävs en kombination av psykolog och sociolog, etnolog, geolog och meteorolog. Det går - för de flesta av oss - inte alls.
Efter att ha läst denna digra bok kommer jag mera att tänka på diktatorer än demokrater. Mera på den dunkla makten än transparensen och intelligensen. Med Persson för den tvivlande eller intellektuella människan ingen jämbördig dialog.
Det beror inte på hans överlägsenhet å huvudets vägnar, snarare på att han (om aldrig så stor anhängare av klassklättraren och statardrängen Sträng) så tidigt och nog redan i det elevråd i Vingåker som han för övrigt och i princip grundade själv kom att identifiera sig med den styrande klassen, gammal eller ny.
Mindre en fråga om revanschism än om mönster och tidsandans strukturer, eller krumbukter. Plötsligt en dag sammanfaller allt till "Pavans" fromma. Maktutövningen kan börja, och leva sitt karismatiska liv, så tar den efter förtjänstfullt värv slut.
Det är en rätt dålig bok, fast med - som sagt - ett fantastiskt bildmaterial.