"Detta är en sann historia - men ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre ..." Så avslutar Birgitta Andersson sin nyutkomna självbiografiska roman "Blondie".
Blondie var det namn hon gick under under en lång "karriär" som missbrukare, kriminell och prostituerad; en karriär så framgångsrik att hon av pressen när det begav sig utnämndes till "Sveriges gangsterdrottning".
Det finns också en förvånande stark stolthet i botten när Birgitta Andersson berättar om ett liv, som de flesta av oss inte ens kan föreställa sig: född i efterkrigstidens kvardröjande Fattig-Sverige, våldtagen första gången som sjuåring, prostituerad som tolvåring.
Med stoltheten kämpar självföraktet. Hat blir ett sätt att överleva. Men genom alla övergrepp och all förnedring lyckas ändå Blondie bevara något slags integritet, en tro på sig själv, som i boken blir till en gnistrande uppvisning i attityd: ni kan pissa på mig, rent bokstavligt. Men knäcka mig? Aldrig.
Tillsammans med denna livsuppehållande kaxighet finns också ett annat ljus i mörkret - kärleken till, och från, mamma Maja, som lyser som ett fyrskepp genom hela berättelsen. Kanske är det just den kärleken som gör självkänslan möjlig.
Som dokument över en tid, ett kvinnoliv och ett samhälle och hur det tar hand om eller inte tar hand om de mest utsatta är "Blondie" en viktig bok.
Som roman lämnar den en del övrigt att önska; här lyser författarens orutin igenom med bristande nyanser i personskildringen och en alltför summarisk berättarteknik. Någonstans i slutet av boken blinkar man till och konstaterar att Blondie raskt har förvandlats från pundare till framgångsrik yrkeskvinna. Hur gick det till?