Birgitta Stenberg: Eldar och is

Birgitta Stenberg har aldrig varit rädd för att skriva om sitt eget liv, aldrig försökt försköna. Men berättelsen om hennes mormor och mamma har plågat henne i nära ett halvt sekel. Nu blev det dags att skriva.

"Eldar och is" är en bok om passion. Inte den vackra, den som vi kanske drömmer om. Nej, det här är passioner som river och sliter och krossar människor på vägen.

Historien börjar med mormor Alma, den livsglada med läshuvud, som avskydde sömnad och allt hushållsarbete. Alma lämnar Storsätra i Östergötland för sin första tjänst som lärarinna långt uppe i Norrland. Knappt hinner hon installera sig där förrän hon blir förförd av den lika levnadsglada prästfrun. Och prästen.

De har ett trevligt menage á trois innan Alma trots alla ättikssköljningar blir gravid och måste flytta hem igen. Där blir hon bortgift med drängen och får en tillvaro av hårt slit med just det förhatliga hushållsarbetet på landet. Stackars Alma! Tänk om hon hade nöjt sig med prästfrun.

För sin dotter Ingeborg planerar Alma en bättre tillvaro. Hon lär henne att prata utan dialekt och sätter henne i hushållsskola. Och Ingeborg är skicklig i att se till sina egna behov. Männen använder hon som det passar henne: en rik greve får stå för lägenhet, en ordentlig apotekare väljer hon att gifta sig med. Trygghet - det är vad Ingeborg vill ha mest av allt. Sen sätter hon den förvisso på spel med alla sina älskare, som det skvallras om överallt dit den lilla familjen - apotekaren, Ingeborg, och lilla Birgitta - kommer. Men apotekaren blundar, han orkar väl inte annat.

Jag har svårt att tycka om Ingeborg. Hon är ingen bra mamma. Birgitta skickas ständigt iväg till andra människor, och en gång på en båtresa får hon sömnmedel för att Ingeborg ska kunna träffa sin älskare ifred. När Birgitta vaknar och kräks blir det älskaren som får tvätta och trösta henne. Ingeborg har ingen lust.

Hela Birgittas uppväxt är fylld av hemligheter och lögner och utanförskap. Senare i livet dyker två olika kvinnor upp, som båda hävdar att de är Birgittas systrar. Redan efter halva boken var jag tvungen att läsa epilogen eftersom jag blev så nyfiken på vad som egentligen var sant. Försök att låta bli det, det blir mer spännande då!

Birgitta dras till kriminella, hon missbrukar narkotika, hon gifter sig med Håkan som suttit i fängelse för mord. Just Håkan visar sig i och för sig vara bra för henne, tack vare honom kan Birgitta vid 40 års ålder försona sig med Ingeborg.

Det är fascinerande att få ännu en pusselbit av människan och författaren Birgitta Stenberg. Men det är ändå Alma som stannar kvar hos mig efter läsningen. Hennes öde är hjärtskärande.