När Junot Díaz debuterade med novellsamlingen "Sjunk" för tretton år sedan blev mottagandet så positivt - en av nästa sekels stora författare skrev bl a The New Yorker - att han drabbades av skrivkramp och tystnade. Efter elva år bröt han tystnaden, utkom med en roman och de som väntat blev inte besvikna. Inte kritikerna och priskommittéerna heller, i april förra året belönades Díaz t ex med Pulitzerpriset i romanklassen.
Man kan inte annat än beundra Junot Díaz för hur han lyckas få alla bitarna på plats i en roman som dribblar mellan så många olika lager. Navet är en uppväxtskildring men den samsas med en släktkrönika, en exposé över Dominikanska republikens sociala och politiska historia, en relationsskildring samt en berättelse om immigrationens och exilens villkor. Alltihopa kryddat med lite magisk realism, feminism, punk-rock, hip-hop, latinamerikansk machismo samt litterära och populärkulturella referenser som spänner från "Matrix" och "Sagan om ringen" till García Márquez och Vargas Llosa. Kasten är tvära och blandningen mellan högt och lågt hisnande.
Junot Díaz är född i Dominikanska republiken men växte upp i New Jersey. Han har alltså en del gemensamt med romanens antihjälte Oscar Wao - det "spangelska" uttalet för Oscar Wilde.
Oscar är son till dominikanska invandrare men född och uppvuxen i New Jersey. Han är gravt överviktig, inåtvänd och besatt av science fiction och fantasy. En riktig nörd i alla hänseenden, och hans brist på framgångar hos det motsatta könet stakar i viss mån ut hans korta liv på ett tragiskt och till slut brutalt sätt.
Berättelsen om Oscar avbryts och till och med överskuggas av episoder som koncentrerar sig på den kvinnliga delen av familjen: Belicia, mamman som flydde till New York efter att ha blivit svårt misshandlad i hemlandet, och storasyster Lola, en rebellisk punkbrud och på många sätt långt mer levande och karismatiskt skildrad än sin bror.
Tillbakablickarna på Belicias uppväxt ger en skakande bild av Dominikanska republiken under diktatorn Rafael Trujillos styre - "den mest diktatoriske diktator som någonsin dikterat". I romanen återges detaljerna i det karibiska örikets politiska förflutna som långa fotnoter på sidorna, ett annars tveksamt berättargrepp men här fungerar det! Och inte bara det: det är både lärorikt och underhållande.
Det beror till stor del på stilen och språket. Berättandet är flyhänt och spirituellt, en blandning av akademikerprosa, spangelska och gangsterjargong (en eloge till översättaren som gjort ett jättejobb). Romanens outtröttliga energi och dess bisarra men varma humor gör visserligen inte Oscars öde mindre tragiskt men till något mer och större än en nattsvart melodram.
Henriette Zorn