Sven Olov Karlsson: Amerikahuset
Natur & Kultur
Redan när man läser personförteckningen i Sven Olov Karlssons nyutkomna roman drar en fläkt av svunna tiders folklustspel förbi. Här ingår namn som "Edla Mood, nervsjuk farmor", och "Sigvard Nilsson, arrendator". Därtill "även husdjur, boskap, fyllbultar...och vanligt folk".
Men även om författaren tydligt anknyter till en gammal svensk berättartradition är "Amerikahuset" - hans andra roman sedan debuten med "Italienarn" (2003) - betydligt mer än en trave romantiska landsbygdskulisser. Jo, det has sex i stallet. Men det är i en sorg- och skuldtyngd relation.
Överhuvudtaget är verkligheten bister i den lilla västmanländska bruksorten Eriksfors, och mänsklig lycka får man leta efter. Bruket är sedan länge nedlagt. Kvinnor är en bristvara, och rädslan att bli "gammelpojk" ständigt närvarande hos de unga män som stannat kvar. Den tröst som erbjuds finns i flaskan. Och vänskapen? Nej, den ska man - visar det sig snart - alls inte lita på.
Hit återvänder den medelålders Eddy Mood efter ett långt fängelsestraff. Bland råttpiss och mögel i släktgården Amerikahuset, öde sedan hans liv havererade för tjugo år sedan, väntar honom minnen och skuld.
Växelvis, med en mängd tonsäkert fångade detaljer, tecknar Karlsson två bilder av samma by och människor; 1980-talets och 2000-talets. 1984 är Eddy Mood en ung nybliven mjölkbonde med gravid fästmö. På grannfastigheten Herrgården bor vännen Magnus Rytter. Men idyllens dagar är räknade.
Sven Olov Karlsson beskriver den svenska landsbygden så att den doftar och lever, här vajar sädesfälten, här är dofter av diesel och hö och frusna, tjuriga novemberdagar. Ibland får berättelsen en anstrykning av gammal bygderoman - men det gör ingenting, jag, som det heter numera, köper det. Jag gillar det. Faktum är att det skrivs alldeles för få bygderomaner nu för tiden.
Västmanlänningen Karlsson vandrar hemtamt i sina egna trakter. Språket är bildrikt och njutbart rustikt, färgat av naturen, persongalleriet lätt skruvat och välbekant. Så sägs om skvallertanten "Madam Saddam" att hon "observerade mer om folk och fä än en armé av sociologer kunnat", och farfar Werners ansikte såg ut som om "det lagts i en kastrull och fått koka för länge".
Ja, huvaligen...