Barndomens frikyrka, Sveriges litterära kanon, samtidens vänster. Så summerar Gun-Britt Sundström vad som på olika sätt haft avgörande inverkan på hennes liv. De "Bitar av mig själv" som hon delar med sig av i sin nya bok härrör till stor del från dessa sammanhang.
Född 1945 befinner sig Sundström nu i vad hon kallar den pensionsnära åldern. Det är då barn blivit vuxna ("Det är hemskt att inte ha någon att ta hand om"), det är då somliga känner av "den postlaborala tristessen" och vi alla börjar få anledning konstatera att "allt fler jag känner är döda".
Det är länge sen den begåvade Gun-Britt Sundström kallades DN:s näbbgädda (av Expressens Björn Nilsson, salig i åminnelse), och det är åtskilliga år sen hennes båda romaner "För Lydia" och "Maken" först kom ut (1973 och 1976).
MEN oppositionslust och näbbighet i språkpolerade former kan Gun-Britt Sundström inte heller nu frånkännas, och hennes romaner är vordna feministiska klassiker - "Maken" har upplevt sju upplagor hittills och för "För Lydia" är det dags i höst igen.
Som livsverk kunde hennes mångåriga arbete som svenskstilist i bibelkommissionen räcka, men därtill har hon bland annat hunnit med ett antal barnböcker, flitig medverkan i antologier och prisade nyöversättningar ("Jane Eyre", "Alberte"-trilogin).
"Bitar av mig själv" består av ett 70-tal texter, ungefär hälften av dem icke publicerade förut. Kortprosa där lättviktigt blandas med moraliskt uppfordrande reflexioner kring det mesta mellan moderskärlek (en "amoralisk naturkraft"), oansvarighet ("den representativa demokratins fulaste sida"), förstamajdemonstrationer ("Se det som vänsterns variant av pride-parad"), och livets mening kontra ett konsumtionssamhälle där bostadsägare ska "uttrycka sin personlighet ända ner till vattenlåset".
Annat tänkvärt handlar om språk och översättande - och om uttrycket "Guds barnbarn" som hon alltid ogillat, eftersom de som använder den tycks förutsätta att den som haft troende föräldrar revolterar. Fastän sekulariserad är hon själv lojal med sin bakgrund.
Inga medhårsåsikter precis, eller vad sägs om den här: "Den intellektuella nivån på vad som kallas det offentliga samtalet tycks sjunka i en takt av minst 2 IQ om året".
Ingen svensk kulturmänniskas memoarer skulle jag hellre vilja läsa!
Gun Zanton-Ericsson