Björn Håkanson: Jag ensam

Björn Håkanson föddes och gick i gymnasiet i Linköping. Gun Zanton-Ericsson har läst hans bildningsmemoar "Jag ensam" och tänker att det nog i alla fall var bättre förr. På 1960-talet.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2010-02-09 09:01

Björn Håkanson: Jag ensam

Albert Bonniers förlag

Bildningsroman står det utanpå Björn Håkansons båda senaste böcker. "Hur det började" från 2005 är en barndomsskildring vars huvudperson Jan är ett lätt genomskådat självporträtt. I den fristående fortsättningen träder nu författaren själv fram redan i titeln "Jag ensam", med underrubriken "Mitt skrivarliv före debuten" - från 1954, då han är l6 år, till 1962.

Större delen av sin skoltid tillbringar Björn i Linköping, denna konservativa stad, som han senare kommer att skriva i en av sina första diktsamlingar. Familjen Håkanson hade flyttat från Jämtland till Klockrike: nära till Högre allmänna läroverket i Linköping.

Egotripp i Paris

Snarare än en bildningsroman är detta en bildningsmemoar, sällsynt väl belagd genom ett 20-tal kollegieblock fyllda med den unge Björns diktutkast, semantiska, filosofiska och politiska funderingar.

Det rör sig om en egotripp i mer än en bemärkelse. Yttre ram för ensamhetsexperimentet är ett litet hotellrum i Paris. Uppdraget han ålagt sig: läsa, skriva, söka sanningen om sig själv och därmed det som också är botten i andra. Ett eldprov för den som vill vara säker på att han kan bli författare.

Manlig genikult

Det är 50-tal; manlig genikult kännetecknar den litterära världen, något som redan medlemskapet i Sällskapet för Vitterhet och Hävd (bara för pojkar) på gymnasiet i Linköping förberett för. Och Björn Håkanson hade förvisso begåvning, ambitioner, ovanlig förmåga till självreflektion, därtill uppmuntran från svensklektorn Erland Rosell som även såg till att han fick recensionsuppdrag i Östgöten.

Storstilat - patetiskt

Vuxenblivandet handlar främst om eget ställningstagande i förhållande till det lästa samt en allt säkrare förmåga att snoka reda på just de böcker som syrsätter hans intellekt. Samtidigt blir han allt mer medveten om glappet mellan erfarenhet och intellektuell kapacitet.

Texterna vrider och vänder på det egna jaget, redovisar vågdalar och höjdpunkter. Storstilat och patetiskt om vartannat. Modigt självutlämnande, jodå, men det blir så mycket citerande att fler vilsamma partier hade behövts, med författarens kommenterande eftertankar eller gestaltande romantext som den om Paris-Björns möte med en intellektuell valfrändskap som visar sig vara homosexuell.

Låg rätt i tiden

1962 debuterar Björn Håkanson med diktsamlingen "Rymd för ingenting". Ovanligt väl förberedd. Och han har funnit sitt livs kärlek, "samt fått klart för mig att jag inte var något geni".

Genom tur, slump och lyckliga sammanträffanden, som han själv skriver, erövrar Björn Håkanson, med Uppsala som bas, snart en plats i kultur-Sverige. På ett märkligt sätt låg han rätt i tiden, kom att höra till dem - ofta kontroversiella - som fick stort inflytande på förändringar i det litterära klimatet.

För den som upplevt det nyskapande 60-talet finns mycket att känna igen i Björn Håkansons bildningsmemoar. Den känns viktig i dag när redan snåla marginaler för poesi och kritik krymper allt mer. Kanske är det inte bara mossiga nostalgiker som menar att det var bättre förr.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!