Björn Larsson är professor i franska i Lund och skönlitterär författare till flera prisbelönta böcker som "Long John Silver", "Drömmar vid havet", "Det onda ögat" och "Den sanna berättelsen om Inga Andersson".
Icke-poet och dessutom levande - helt riskfritt läge alltså, för upphovsmannen till nyutkomna "Döda poeter skriver inte kriminalromaner. Ett slags kriminalroman."
Desto värre då för berättelsens huvudperson, den fattige poeten Jan Y Nilsson, övertalad att sätta sitt hyllade och sparsmakade namn i karantän och skriva en bestseller.
Jan Y, vars citerade strofer lånats av den franske diktaren Yvon Le Men, våndas, men kompromissar med en politisk thriller om girigheten hos de redan rika. Förläggaren gnuggar sina händer, snart klart för drabbning med kritiker och läsare. Fattas bara slutet på boken och ett underskrivet kontrakt, när Jan Y hittas mördad.
En metashowHelsingborgskommissarien Barck, tillika amatörpoet, tillkallas. Den döde poetens musa samt en deckarförfattande vän bistår med tips.
Litteratur och brott är temat, återigen, och Björn Larsson fortsätter att i spåren efter "Den sanna berättelsen om Inga Andersson" utforska komplikationerna runt Sanning och Fiktion, Verklighet och Konsekvens. Denna gång i form av en samhälls- och bokmarknadsorienterad kriminalskröna, vältryfferad av tankar kring amatörism kontra kvalitet samt av litteraturens existentiella och politiska kraft.
Ett elegant, lätt ansträngt (nyckelroman)bygge, närmast en metashow, och sprickfärdigt av självironiska blinkningar åt författarrollens allvetenhet respektive begränsningar, och åt litterära husgudar och fingerade (?) bidrag från Lundakollegan Niklas Schiöler.
Lite spooky ...Underhållande, inte särskilt spännande.
Fast lite spooky ändå, som när hädangångne Jan Y:s redaktör börjar läsa ett färskt manus (utan titel och författarnamn!) och jag studsar:
Är det enbart en slump att jag helt nyligen läst det färdiga resultatet, "Den falske vännen" av Henrik B Nilsson?
MARGARETA WIMAN