Björn Öijer: Pappa kom aldrig hem

Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan myntade begreppet Faderns lag för hur pappan rycker det fyraåriga barnet från symbiosen med modern, ungefär som den till Itaka hemvändande Odysseus låter sonen Telemakos få upptäcka en ny värld i faderns närhet.

Men vad händer om fadern inte finns där i denna viktiga ålder? Om pappan till och med just då kapitulerar, ger upp och tar sitt liv?

Journalisten Björn Öijer har skrivit om en sådan uppväxt i 50-talets Linköping. Allt börjar på Badhusgatan nyårsafton 1953 med ett ovälkommet besök och svårt besked att pappan omkommit i en olycka.

I lägenheten finns mamma, den fyraåriga sonen Martin och lillebror Kent. Det är först år senare i skolan som Martin på ett obarmhärtigt sätt blir konfronterad med omständigheterna kring pappans död. Han möts av en ny berättelse om hur pappan lagt sig framför tåget, och hur det efter hans död uppenbaras hemliga skulder och hotfulla gestalter.

Det är i skuggan av denna händelse som Martin och brodern Kent (som blir den kände poeten Bruno K Öijer) växer upp.

"Pappa kommer snart" är en självbiografisk uppväxtroman fram till tonåren i kvarteren nära Östgöta Correspondenten.

För den lilla familjen utan pappa öppnar sig ett hårt liv. En mamma som dubbelarbetar och som under ett skede bryter samman i psykisk sjukdom. Pappas fina släkt som drar sig undan skandalen. Pennalismen på barnkolonin och ett samhälle som aldrig riktigt förstod sig på barnets sorg och behov av tröst.

När så tidningen kräver de angränsande fastigheterna för sin utveckling får familjen lämna lägenheten som varit den trygga platsen. Allt berättas med 50 och 60-talets stora världshändelser som fond, som en smärtsam nostalgisk tidsresa bakåt.

Brodern Bruno K har skrivit många dikter om tåg. Björn blev stridbar fackjournalist. För båda har faderns död också blivit ett incitament i det egna skapandet.

"Pappa kommer snart" skildrar ett övergivet barns livsfrågor från insidan. Romanen är också ett tidsdokument av en småborgerlig stads språng in i den nutida världen.

Björn Öijer blir ibland alltför detaljerad och följer upp så många spår att det stundtals känns mödosamt för läsaren. Författaren hade vunnit på att strama upp romanen och låta det avslutande kapitlet med det direkta tilltalet och frågorna till pappan få komma först. På så sätt hade berättelsen fått en tydlig linje.

Men det hindrar inte att jag efter avslutad läsning känner mig nära berättelsen och tänker att den kommer att följa mig länge.

JAKOB CARLANDER