Björn Ranelid: Tyst i klassen!

Två godhetsapostlar försöker under en och samma vecka ta mitt hjärta i anspråk. Mitt under läsningen av Björn Ranelids senaste bok "Tyst i klassen!" ser jag Aki Kaurismäkis nya film "Mannen från Le Havre". Sen är hjärtat upptaget.

Kaurismäki och Ranelid kan båda - fast ändå på helt olika sätt - förefalla naivt utopiska i sin tro på godheten och i sitt hävdande av varje människas okränkbarhet. Men i en roman finns möjligheter att problematisera. "Tyst i klassen!" nöjer sig dock med att vara en typisk Ranelidare: en vacker saga mot en fond av solkig och brutal verklighet.

I hans fall räcker det inte att tala om återkommande urscener (som hos många av hans kolleger) utan om hela urkoncept, gärna med dokumentära anspråk. Och han gillar återbruk - av personer ur tidigare böcker och av bildspråk - samt följetongsknep som föregripanden av vad som ska hända samt resuméer av det redan berättade.

I familjen Lilja i den nya romanen (som inte är något inlägg i skoldebatten) lever modern Karin upp till alla martyrens kriterier och fadern Oskar till alkoholistens och hustyrannens. Pär Lagerkvists roman "Barabbas" anförs som en sorts klangbotten för familjens öden.

I faderns våld och moderns kärleksfulla vård befinner sig sex föga begåvade söner och en flicka, Kristina, som Karin i största hemlighet tagit hand om för att dölja ett snedsteg begånget av mannen i den överklassfamilj hon städar hos.

En son flyr verkligheten via gaskranen, en annan skär av sig tungan (men skapar ett eget språk av tystnaden), en tredje kommer att bli mördad. Men Kristina? Så begåvad, modig och klok! Redan på lågstadiet visar sig hennes rättvisepatos. Björn Ranelid gick minsann i samma klass, vilket även tycks berättiga honom att än en gång påminna om egna barndomstrauman.

Kristina ges drag av godhetsfanatiker, vilket borde ha varit tacksamt att vidareutveckla och fördjupa.

Jag är inte recensent att lyckas med en nyanserad bedömning av Ranelids böcker. Ibland kapitulerar jag inför det som är äkta och rättmätigt, oftare stöts jag bort av det svulstigt högstämda och övertydliga.

Hans aforismer och metaforer kan vara hisnande, för att de faktiskt är fantastiska men lika gärna för att de är obegripliga eller skorrande.

Varumärket Björn Ranelid och den omisskännliga predikotonen ställer sig i vägen för de människor vars livshistorier han är så angelägen om att ge en plats i den svenska skönlitteraturen. Det blir alltför programmatiskt för att beröra.

Hjärtat är ett vapen, brukar Ranelid säga, men en författare gör klokt i att inte använda det för att skjuta skarpt.

"Tyst i klassen!" är en klassisk Ranelidare. En vacker saga mot en solkig fond. Correns recensent kapitulerar inför det äkta men stöts samtidigt bort av det svulstigt övertydliga.