Galleri Blå har efter tre år återigen fångat upp Gert Amanius målningar och skulpturer.
Här har konstnären djuptonat strukturen i sina i grunden blåtonande målningar, med alltfler facetter och nyanser. Samtidigt som den rena abstrakta estetiken har tagit över mycket av det betydelsebärande, som jag fann vid förra utställningen.
Här gestaltas det i flera av hans "Elements", som dock inte riktigt kommer riktigt sin rätt, på grund av det starka solljuset från de stora fönstren. Men ändå i de flesta av hans målningar kan man ta till sig hans omvälvande ytor av färgnyanser i spektrat mellan blått och rött, och med stadgande, svärtade okrainslag.
Gert Amanius "skulpterar" sina oljemålningar med olika verktyg, och använder inte penseln. I många, framför allt i de monokromt skiktade som "Elements gul", finns också den vertikalt vita linjen, som ger förankring i det fritt "universumsvävande" scenariot.
I gipsskulpturerna, som underlag för bronsgjutning, återkommer dock det betydelsebärande. I den första "Vägval" finns figurerna sammanvävda med skyggande "munkkåpor" - långsmala, sköra, utsatta. I den andra skulpturgruppen har de befriats från varandra och strävar mot egna mål, även om den utsatta skörheten alltjämt finns kvar.
Det finns mycket att upptäcka i Gert Amanius både strama och dynamiskt flerskiktade måleri, liksom hos hans skulpturväsen, som växer sig långsmalt oskyddade i en alltmer komplicerad värld.