Fausta Marianovic:
Sista kulan sparar jag åt grannen
Albert Bonniers förlag
Hur kan människor i samma grannskap, samma vänkrets, ja, till och med människor i samma familj, plötsligt bli fiender och börja döda varandra?
Just det var vad som hände i kriget på Balkan i början av 1990-talet. I dagarna utkommer en dokumentärroman som måste tillhöra det absolut starkaste som skrivits om detta krig, skriven av en sjuksköterska i Umeå, Fausta Marianovic. Boken heter "Sista kulan sparar jag åt grannen". Sexton år efter sin ankomst som flykting till Sverige har Marianovic skrivit ned sin egen historia - på svenska. Och inte vilken svenska som helst. Alls inte bara korrekt, utan en vacker, precis, med poesi och innebörd rågad prosa.
I boken, som tar avstamp i det byråkratiska och genomkorrumperade Jugoslavien, skildrar Marianovic hur hon - själv barn till en serb och en kroat - in i det längsta kämpar för att hålla sig själv och sina två tonårssöner utanför det etniska klassificeringsraseriet som griper omkring sig.
Plötsligt bara finns det där: nationalismen, hatet, retoriken, splittringen. Plötsligt gungar marken under fötterna och människor blir till något annat än de alltid förut trott sig vara - de blir serber, kroater, bosnier. Alla vänder de sig bakåt, in mot gångna tiders sår.
Men bokens jag har en gång för alla, av skäl som omsider läggs i dagen, beslutat att avsäga sig sitt "arv av smärta", att stiga ut ur det etniska sammanhanget och vägra bli en del i den ändlösa kedjan av oförrätter och hämnd.
Med sitt episka tonfall påminner mig ibland Marianovic om Isabel Allende.
Skildringen av de överlevnadsinstinkter och dolda krafter som tar över i en människa när världen runt henne blir vansinnig, är mäktig och omedelbar. En kvinna och mor i vad författaren i en grovhuggen, men förmodligen ganska klarsynt analys kallar "gubbjävlarnas krig"; de fega äldre männen, som sitter på hemmaplan och kokar ihop krigets politiska soppa av nationalistisk propaganda och hat, och skickar de unga pojkarna ut att dö.
Men vad inom människan som gör det möjligt?
Nej, det vet - naturligtvis - inte heller Fausta Marianovic.