Ni har säkert hört hans röst både en och två gånger, rolige Kjell från radioprogram som Pippirull och Morgonpasset. Att Kjell Eriksson är en kul och rapp radioman med ett register som täcker både programledarrollen och humor i sketchformat vet förstås redan alla trogna radiolyssnare med förkärlek för 2000-talshumor. Att fånga och sen behålla sina läsare i en fullängdsbok är dock en helt annan slags utmaning. Men Eriksson visar sig bemästra den riktigt bra.
Ett radhus i Täby är navet. Runt det snurrar Kjells uppväxt. För en tidig sjuttiotalist blir det här nästan masochistisk igenkänningslitteratur: blockflöjtar, bittra syokonsulenter, semesteravundsjuka och flummig pedagogik. Alla vill vara lite finare än grannarna men vågar för allt i världen inte sticka ut. Mitt i allt det här börjar Kjell trösta sig med mat, och när han väl börjat äta Skogaholmslimpor och dricka O?boy går det inte att sluta.
Här radas det upp kronologiskt ordnade och ofta roliga uppväxtanekdoter, men allt är inte glättigt och kul. Kjells otaliga bantningsansatser doftar ångest; den han måste ha känt som den tjocke killen i klassen i den ålder när allt som betyder något är att se ut exakt som alla andra. Trots det hålls allvaret länge stången genom den luftiga och lite studsande berättarstilen. Inte förrän den vuxne Kjell berättar om sin pappas sjukdom och död och hur vidrigt han blir behandlad av pappans fru fastnar skrattet rejält i halsen.
Förlaget kallar Kjell för en självbiografisk uppväxtberättelse. Kanske det. Men varken den eller någon annan av de vanliga etiketterna känns rätt. Ett långt kåseri, kommer möjligen i närheten. Ser man boken så kommer nog de små historierna, de som är bäst, ordentligt till sin rätt.