Säga vad man vill om ny teknik, men den öppnar världar.
I femte volymen av Artdatabankens "Nationalnyckeln" är illustrationerna till skalbaggarna, som det handlar om, gjorda genom att serier av fotografier med förflyttat skärpedjup monterats samman digitalt. Det blir utan motstycke.
Och den som aldrig upplevt en långhorning har fått den bästa inkörsporten.
Även om namnet på denna insektssordning - 128 arter i Norden - lätt kan associeras med något utomjordiskt så är de alla handfast närvarande omkring oss. Namnet "långhorning", på engelska "longhorn beetles", har naturligtvis med de oftast långa antennerna att göra. Det är också insekter som tidigt förankrades med provinsiella namn, när de lockade av trädoften vid timmerupplag, sågar och vedbackar kom i folks åsyn. Man kallade dem sådant som "skarpmackor", "vedbockar", "timmerkusar".
Några folkliga namn som timmerman och blåhjon, givna på samma premisser, har blivit allmänt vedertagna. Långhorningar var djur som, när de kom surrande, väckte både beundran och skräck. En del arter livade fantasin med att ge ifrån sig gnisslande ljud.
Många långhorningar är beroende av larvmat i form av gamla och döda träd. Det medför att en rad arter missgynnas i alltför städade skogar. Några har dessutom larver med en tioårig livscykel, vilket inte bara är lite av världsrekord utan verkligen kräver orörda marker. Den fullbildade skalbaggens livstid är däremot som regel kort.
Bengt Ehnström, som skrivit en spänstig, intresseväckande text, är en av våra främsta entomologer, därtill en folkbildare av klass. Illustratören Martin Holmer har redan tidigare imponerat i flera av Nationalnyckelns fjärilsdelar.
Långhorningarnas storlek finns i ett spann mellan någon centimeter upp till dryga halva decimetern. Det vanligaste mötet har vi med den grupp som kallas blombockar.
Och den bilden finns en julidag med ett blommande dike.
De sitter i åkerväddens blomkorgar, gungande av sommarvind.