Vissa mysterier är mer svårlösta än andra. Som detta med deckarpseudonymen Bo Balderson. Vem är han egentligen? Alltsedan Bo Baldersons framgångsrika debut med "Statsrådet och döden" 1968 har spekulationerna varit både många och yviga. Författaren Jan Mårtensson? Ebbe Carlsson? Astrid Lindgren? Eller den tämligen okände läroverksläraren Björn Sjöberg? Sammanlagt ett 80-tal namn har lanserats, men elva kriminalromaner senare gäckar gåtan fortfarande med sin lösning.
Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet, är dock övertygad. Svaret är Sven Delblanc. Det har han misstänkt i över 30 år och för att befästa teorins hållfasthet, har han trängt ner i Baldersons och Delblancs litterära världar, lagt dem bredvid varandra och jämfört bildspråk, politisk hållning, kulturella referenser och geografiska miljöer. Resultatet är studien "Mysteriet Balderson", utgiven av Uppsala universitet 2002.
-- Det finns otaliga språkliga likheter dem emellan, udda egenartade uttryck som återkommer i en sådan mängd att det blir utslagsgivande. Och de har ett gemensamt associationsförråd, vältrar sig i liknelser ur samma tankevärld. Dessutom visar jag att Balderson och Delblanc hade samma syn på politiken, de var båda systemkritiker, säger han.
Att Sven Delblanc, som avled två år efter det att den sista Baldersondeckaren kom ut 1990, skulle välja pseudonymens anonymitet tycker inte Bo Gräslund är konstigt.
-- När han började skriva Baldersonböckerna var han en ung, begåvad och etablerad kulturpersonlighet, medan deckare var klassade som enkel underhållningslitteratur. Det var tryggt att krypa bakom pseudonymen. Sedan blev det ett sådant ståhej kring namnet, hemlighetsmakeriet bidrog till försäljningssuccén. Efter hand blev det svårt för honom att avslöja sig, vilket förmodligen var mycket tungt, säger Bo Gräslund.
Om och när gåtan får sitt svar är osäkert. Kanske är det som Bo Gräslund säger, att Balderson åstadkommit den bästa svenska deckargåtan någonsin: Mysteriet med sin egen identitet.