Det är lite obestämt vad den är eller ska bli, Bob Hanssons andra roman. En reseskildring, släktkrönika, inlägg i miljödebatt, andlig resa eller våldsam skröna. Lite som livets egen utveckling i evolutionens nyckfulla hav. Något bara blir till.
Men en sak är säker från första början. Det är Bob Hansson i alla fall. Man liksom hör hans intensiva skånska eka bland orden. Och jag kommer med ens ihåg min gamla skolfrökens uppmaning: Skriv som du tänker och pratar! För det gör Bob och med ett alldeles förbluffande resultat. Den mest egensinniga roman jag läst på lång tid.
Till det yttre med en populär stil att blanda tidsskikt och röra sig mellan nu och då i flera parallella spår. Det mest framträdande och dominanta spåret är den unge Bob Hanssons trassliga resa till Indien, som redan vid avfärden lämnar den normala backpackerns berättelse för att sedan utvecklas till en hejdlös resa med tragedi och komik tätt vävda samman.
Bob Hanssons berättarstil bjuder så mycket på sig själv.
Där andra söker dölja den egna bristen drar Bob fram den i ett obarmhärtigt parodiskt solljus, för att i nästa stund bli smärtsamt allvarlig.
Runt denna reseskildring finns en släktkrönika om både sitt eget och hustruns liv. Slutdestination är egentligen dottern som tultar omkring bland fåren i Solberga.
"Liv tar tid att uppfinna. Men inte lång tid att makulera", skriver Bob Hansson. Det är kring denna skörhet berättelsen tar gestalt. Att livet en gång alls uppstått (och det tack vare blåalgerna!) och att det så förtvivlat lätt kan släckas ut. Det är miljöbudskapet i boken som i lika stor utsträckning gäller våra kärleksrelationer; Hur man mödosamt trevar sig fram till en annan människa och förklarar sin kärlek, för att i nästa stund vara övergiven eller på flykt. Det är mycket som inte är en självklart i livet. Inte ens livet själv. Men nu har Bob Hansson i varje fall skrivit en hyllning till det som heter duga. Läs och njut!
JAKOB CARLANDER