ny bok
Joakim Forsberg: Liv för liv
Bonniers
I november 1910 genomfördes på Långholmen i Stockholm vad som kom att bli den sista avrättningen i Sverige, när landets siste skarprättare Dalman lät giljotinens bila falla över den för rånmord dömde Johan Alfred Andersson Ander.
Kring denna händelse och dessa två människor har Joakim Forsberg vävt en intressant halvt dokumentär, halvt fiktiv roman. Efter att inledningsvis ha redovisat brottsutredningens kalla fakta i målet lämnar han ordet först till den dödsdömde, sedan till hans bödel.
Bådas monologer utspinner sig natten före domens verkställande. Båda tillhör de samhällets utstötta, båda känner sig som ett slags martyrer; Ander ser sig mitt i sitt elände som utvald. Men medan Ander är en förbittrad nihilist är Dalman ett slags idealist. Med effektiva penndrag tecknas han som en man som tiden gått ifrån, som allt ensammare och mer sentimental blir kvar som försvarare av ett förlegat rättssystem.
Den moraliska diskussionen är enkelt och skickligt gestaltad, inte minst frågorna om samhällets hyckleri när det gäller brott och straff.
Forsbergs bok har drag av kriminalhistoria men handlar ändå mest om människors sätt att förhålla sig till varandra, och vilken rätt -- eller skyldighet -- vi har att straffa dem som bryter mot reglerna. Psykologin känns oftast trovärdig, även om Anders bildningsnivå tycks en smula orealistisk för en småbrottsling och kypare.
Men varför så tunnsått med miljöbilder från tidens Stockholm?