Thomas Bodström: Rymmaren
Norstedts
Jag tar mig för pannan och börjar läsa "Rymmaren". Och tvingas snart konstatera att romanen inte alls är oäven. Advokaten, riksdagsmannen, tidigare justitieministern, numera även författaren Thomas Bodström inleder sin deckardebut på klassiskt manér: ett brutalt mord. En ökänd torped av kosovoalbanskt ursprung mördas på Österåkeranstalten.
Direkt och indirekt sätter mordet igång en kedja av händelser i hela den svenska rättsapparaten, från fängelset upp till självaste justitieministern. Nej, det är inget självporträtt, snarast ett nidporträtt av en kvinnlig justitieminister - i en icke-socialdemokratisk regering.
Bodström växlar genomgående perspektiv mellan en rad gestalter. Torpedens kusin Miro som vill hämnas, hans korrupte advokat som råkar arbeta på samma byrå som bokens gode advokat. Sedan har vi två mordutredande poliser: den goda, nitiska Susanne och hennes charmiga chef Christian som gärna ser mellan fingrarna (och som älskar fotboll). Lägg därtill en vek fängelsedirektör, en vidrig generaldirektör, den korkade justitieministern och den allestädes närvarande hydran: media.
Mycket av bokens tjuskraft beror givetvis på Bodströms position, kändisskap och insiderkunskaper. Diverse kängor delas ut; så påtalas förtjust att justitieministern knappt är jurist. Ändå är det ingen nyckelroman.
Bokens svaghet är duktigheten. Stilen är korrekt på gränsen till träaktig. Och i slutet faller nästan alla bitar snyggt, det vill säga småtrist på plats. Likväl bjuder "Rymmaren" på hyfsad underhållning. Vill jag läsa en fortsättning? Tveksamt.