Att Gustav Vasa hade tre söner som i tur och ordning blev kungar är välkänt, men att han dessutom hade fem döttrar som alla nådde vuxen ålder är det inte särskilt många som vet. Karin Tegenborg Falkdalens bok om Vasadöttrarna fyller alltså en lucka.
Vi får följa de fem prinsessorna - Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet - under fyra monarker, först fadern och sedan de tre bröderna. De fick en god uppfostran och särskilt Elisabet utvecklade lärda intressen. Hon skaffade sig ett omfattande bibliotek och brevväxlade med lärda vid universitet i det tyska riket.
Bortgifta i furstehusMen prinsessornas främsta uppgift var att skaffa den unga kungaätten Vasa allierade utomlands. Därför blev de bortgifta i tyska furstehus. Men äktenskapen kunde bli besvärliga, något särskilt Sofia fick uppleva. Tegenborg Falkdalen kunde ha gjort en större poäng av hur utsatt Vasaättens situation var och hur Gustav Vasa och hans söner sågs som uppkomlingar på tronen, vilket gjorde att prinsessorna inte var särskilt eftertraktade på äktenskapsmarknaden.
Spekulationer"Vasadöttarna" bygger i hög grad på de fåtaliga efterlämnade skrifter som finns efter prinsessorna. Källmaterialet håller inte alltid hela vägen och Tegenborg Falkdalen är föredömlig i att påpeka hur långt olika resonemang går att härleda i källorna och när spekulationer måste ta vid.
Enda egentliga invändningen jag har är mot själva framställningsformen. Genom att de fem prinsessornas liv buntas ihop och skildras parallellt i korta kapitel kan de emellanåt kännas anonyma och undflyende. Kanske hade det kunnat lösas genom mer fokuserade och längre kapitel på var och en av dem för att poängtera skillnaderna mellan dem. Risken är annars att man efter genomläst bok refererar till dem som just Vasadöttrarna, när de i själva verket var fem individer med olika individuella erfarenheter och livslopp.
ERIK PETERSSON