Ses vi på teatern i kväll? Det är dags för Bokens dag i Linköping. En dag för språket, kan vi väl också säga. Böcker består ju av språk, och för min personliga del är språkintresset i hög grad ett litteraturintresse.
Hösten har bjudit flera starka läsupplevelser. Faktaböcker som Dan Josefssons "Mannen som slutade ljuga" om Thomas Quick, och ÅsneSeierstads "En av oss" om Anders Behring Breivik. De använder det journalistiska språket: stringent, sakligt, trovärdigt. Men inte utan en levande röst där bakom. I synnerhet Josefsson serverar exakt avvägda portioner av sig själv i texten.
Skönlitterärt tänker jag i första hand på två verk. För Karl Ove Knausgård är själva ordrikedomen ett sätt att komma nära livet, så som det verkligen är. "Min kamp" kan te sig avskräckande med sina 3 600 sidor, men består av ett flöde som i själva verket är lättillgängligt och oerhört öppet.
Lena Anderssons metod är helt annorlunda, när hon med ett stramt, avskalat och precist språk gjuter bultande liv i kärleksberättelsen "Egenmäktigt förfarande".
De språkliga uttrycksmöjligheternas variation är fascinerande. Och en källa till glädje och mening.
Men till kvällen då? Jag misstänker att jag inte är alltför originell i att framför allt se fram emot att lyssna på Leif GW Persson – en muntlig ordkonstnär av rang. Den säregna blandningen av slanguttryck, folklighet och akademiska vändningar är oemotståndlig. "Jag blir i alla fall inte dyngrak längre, bara kraftigt sederad av alkohol så att jag kan koppla av", beskrev han till exempel sitt drickande i en intervju nyligen.
Och apropå alkohol: Sällan har väl ett nyskapat ord fått ett så stort genomslag som GW:s "alkolog" från förra året. Det hamnade på Aftonbladets löpsedel och diskuterades på många håll, bland annat här i Språkspalten.