Den latinamerikanske författaren Roberto Bolaño, född i Chile, under flera år bosatt i Mexiko och från 1977 hemmahörande i Spanien, introducerades på svenska häromåret med romanen "De vilda detektiverna", en sjuhundrasidig läsfest.
"Om natten i Chile" är av betydligt blygsammare omfång, blott hundrafemtio sidor, och utan vare sig kapitel eller styckeindelning forsar texten fram med våldsam fart.
Berättarjaget är en gammal präst och litteraturkritiker vid namn Sebastián Urrutia som ligger på sin dödsbädd. Han hemsöks av en åldrad yngling, ett samvetets sändebud som manar den döende att ägna det förflutna en uppriktig återblick.
I unga år blev Urrutia upptagen (man kunde lika gärna säga uppraggad, här har handen på höften samma dragningskraft som vecken i pannan) i en illuster krets av intellektuella, under ledning av en framstående kritiker och med Neruda som största namn. Och medan deras förtroliga samtal och inviter pågår innanför godsens och den autonoma konstens skyddande väggar förändras förutsättningarna och världen där utanför.
En dag blir Urrutia uppsökt av två män, som ger honom i uppdrag att resa runt i Europa för att studera hur man bäst bevarar kyrkor. Den populäraste metoden visar sig vara att med hjälp av rovlystna falkar hålla byggnaderna rena från duvskit. Falkarnas framfart väcker viss bestörtning hos utomstående betraktare, och Urrutia kan inte undgå att fundera över det i biblisk mening något tvivelaktiga i att behandla duvorna på det viset. Men han säger inget.
Duvorna och falkarna blir så en fingervisning om romanens ärende, en symbol för de handlingar som utförs och den tystnad som omger dem. Den tigande prästen hamnar snart i tjänst hos självaste Pinochet. Och i huset där de litterära sammankomsterna anordnas har hemliga förhörsrum inrättats i källaren.
Den politiska och moraliska svärtan må till viss del ha hämtats ur verkligheten, men först som sist är denna berättelse om intellektuella som blundar för maktens övergrepp en fantastisk roman om livslögner och senkommen bikt, om undfallenhet och sviktande mod. Och svärtan till trots är boken påfallande rolig.
Peter Viktorsson