Börje Lundberg & Ammi Bohm
Boken om Bildjournalen
Sveriges största ungdomstidning 1954-1969
Premium Publishing
Jag var sju år när jag upptäckte Bildis. Via Barbro och Ulla-Britt, de stora tjejerna i vår trappuppgång, redan tonåringar.
De slukade allt: skvaller om Marilyn och andra filmstjärnor, modereportage med Tumba och Lill-Babs, noveller med kryptiska titlar som "Men spindeln väver död".
Och bilderna! Tjejerna klippte ut James Dean och Rock Hudson och nålade upp dem på väggen. De trätte jämt om vem som var bäst: Elvis eller Tommy? Det var frågan för dagen, 1957-58. Alla måste svara eftersom Bildjournalen, Sveriges största ungdomstidning, nu ville veta.
För mig var förstås "Barnens halvtimme" på radion viktigare än senaste nytt om Grace Kelly och Clark Gable. Men jag anade att Bildjournalen stod för nåt spännande, nästan förbjudet, inte minst för att de vuxna rynkade på näsan åt den.
Det var kittlande att få vara med de stora tjejerna, dricka coca-cola med sugrör, lyssna på Paul Anka och bläddra i bladet.
När blev den en tidning för mig? Kanske 1963 när The Beatles erövrade Sverige. När "Tio i topp" och "Drop in" - äntligen - öppnade för popmusik i radio och tv.
Då frossade jag i Bildis hitlistor, skivrecensioner, reportage om Beatles, Stones, Cliff och alla svenska tonårsband.
Knökfulla väggarBildis var en snackis på skolgården, särskilt när elefantbilderna dök upp. Idolbilder på 100X60 cm som prydde pojk- och flickrum över hela landet.
Själv tapetserade jag rummet med Bildis-bilder, tills det var knökat på väggarna. Den allra första elefantbilden på The Beatles hade en given plats i flera år, jag undrar vart den tog vägen? Men det höll inte så länge.
Popnörden i mig tog över och grottade ner sig i musikdetaljer, som man bara kom åt i "riktiga" musiktidningar som "New Musical Express". "Kysskola" och "Fråga doktorn" i Bildis kändes mest fånigt. Jag nobbade horoskopet och vägrade rösta på vem som var sötast i popbandet Plommons. Att Bildis beskrev Bob Dylan som "en skrynklig figur med gammelmansröst" förlät jag aldrig.
Det var inte bara jag som tröttnade. Tidsandan radikaliserades i slutet på 60-talet. Bildjournalen försökte nog hänga med, men orkade inte riktigt och sommaren 1969 kom det sista numret.
Alert och ambitösFörfattarna Börje Lundberg och Ammi Bohm har nu lusläst varenda nummer av Bildjournalen och sammanfattat innehållet. De har också intervjuat ett fyrtiotal av de inblandade: artister, journalister och fotografer. De knappt 600 sidorna ger bilden av en alert och ambitiös ungdomstidning, som mer speglade samtiden än satte agendan för den.
Nostalgifaktorn är hög och bilderna ofta underbara. Men, som du säkert redan förstått, boken bör avnjutas i små doser.
Flera av tidningens journalister är välkända än i dag: Cecilia Hagen, Staffan Heimerson och Ulf Nilson. Bertil Torekull, f d chefredaktör på Corren, var också en i gänget. De vittnar samstämmigt om alla kvalitéer, fattas bara.
Själv känner jag mer igen mig i Claes af Geijerstams lakoniska förklaring till varför han inte läste Bildis så ofta: "Den var lite tjejig så där."