Under 1900-talet fanns det en god svensk orientalism, som inte gjorde sig skyldig till västerländska storebrorkomplex. Den mest namnkunniga av dessa svenskar med hjärtat i österlandet var professor Vivi Täckholm (1898-1978) som byggde upp den botaniska institutionen vid universitetet i Kairo. För en äldre svensk publik är hon välkänd som folkbildare av mellanösterns flora i både böcker och tv-program.
Men Vivi Täckholm var, och är, en långt större person i Egypten.
Journalisten och författaren Beata Arnborg har fångat hennes märkliga levnadsöde i en personlig biografi. Vivi Täckholm kom i kontakt med Egypten via sin man Gunnars arbete som botaniker i Kairo. Deras äktenskap var olyckligt. Vivi misshandlades av mannen som hade stora alkoholproblem.
När så Gunnar dog i förtid öppnades en väg för Vivi att själv föra arbetet vidare under egna förutsättningar. Hon var inte sen att ta den. Driven av en stor passion för botaniken och det land hon vistades i skapade hon inte bara en samlad kunskap om Egyptens flora. Under Vivis försorg växte en modern forskning fram i Kairo och hennes studenter blev disputerade forskare. De kallade henne alla för "mamma". Vivi fick inga egna barn.
Egypten var en frizon för Vivi. Där kunde hon andas. I Sverige vantrivdes hon i kamp med truliga bokförlag, småaktiga släktingar och trassliga affärer. Tragiskt och fullständigt obegripligt förvägrade syskonen hennes sista önskan; att få bli begravd i Egyptens jord.
Vivi Täckholm var en enkel människa, på snudd till naiv. Såväl hennes forskning som ständigt dåliga ekonomi utnyttjades av andra. Vivi både ville stå på scenen men samtidigt dra sig undan. Denna dubbelhet försatte henne i svårigheter som dock inte förtar den storhet, värme och österländska mystik som hör till hennes person.