Kanske du, liksom jag, tillhör de 12 872 svenskar som såg den svarta politiska dramakomedin "In the loop" på bio för ett år sedan. Då kanske du, liksom jag, lämnade salongen med darrande knän och känslan av att ha fått hjärnan överkörd av ett godståg av storpolitik med en maniskt svärande, skotsk partistrateg som bindgalen lokförare. Samma typ av känsla som du får av de bästa avsnitten av "Vita huset" och filmer som "Wag the dog".
När du sett "Fyra år till" går du ut ur biomörkret och tänker att snön kommit tidigt i år, att du sett en rätt lyckad film, för att vara svensk, och är det förresten inte löning snart? Det är just det där. Det ständiga "bra för att vara svensk".
"Fyra år till" är en ovanligt kompetent romantisk komedi. Jag älskar kombinationen kärlekssaga och toppolitik. Det är coolt att huvudpersonen David (Björn Kjellman) är Folkpartiledare. Det blir en extra dimension när man iscensätter valvakor, debatter och gråbruna EU-resor till Ungern. Grundstoryn funkar också fint med sina mångfasetterade konflikter; kärleksparet är inte bara av samma kön, de är också politiska ärkefiender. Det är bra - för att vara svenskt.
Jag önskar bara att man dragit åt skruvarna hårdare. Höjt ambitionerna ett steg till. Att avstånden mellan skratten varit kortare, den politiska eggen skarpare, att den dramatiska kurvan verkligen skulle vara en kurva med skymd sikt och inte en raksträcka till det enklast förväntade.
"Fyra år till" hade kunnat bli strålande. Nu är den en kompetent må-bra-film. Må bra för att vara svensk. (TT Spektra)