Martin Jonols:
Okrossbar
Ordfront
Redan i inledningsmeningen anspelar Martin Jonols på Strindbergs "Röda rummet": "Det var en kristallklar kväll i slutet av april...". Men där Strindberg satte punkt fortsätter Jonols med en kvällens liknelse: "...loj och sval som en bakfull fotomodell."
Bara på första sidan lyckas Jonols, vars språkrör Jonatan givetvis intar Berns salonger och de plyschröda fåtöljerna på Röda Rummet, även prestera dessa bägge meningar: "Några helkonserverade servitörer som dröjt sig kvar sedan kalla kriget skred fram som siklöjor med liknöjda, men bestämda viftningar med stjärtfenorna." "Kvällen var tidig, full av löften som en påtänd bilhandlare och jag kände redan den där lätta foglossningen i medvetandet."
Med en spartansk formulering, som vore Jonols främmande, kan man säga att denna debutroman, "Okrossbar", präglas av ett yvigt bildspråk. Och ett uppskruvat tempo. Det händer grejer hela tiden kring Jonatan och hans kompis Subbe från Hökarängen. De är som tecknade seriefigurer snarare än romangestalter: drömmarna slår in och om de brutalt krossas väntar alltid en ny raketkarriär eller villig kvinna bak nästa hörn.
Allt är möjligt - det här skall ju ändå föreställa åren kring punkens genombrott i Sverige - men på nån vänster ändå dömt att misslyckas. Medelklassen, utbrister Subbe mot slutet, "koloniserar förorten".
Och även om Jonols utöver Strindberg aktiverar Nietzsche och Wagner, Zarathustra, judiska förfäder och väderguden Quetzalcoatl i kampen mot den kristna sexualsynen och borgerliga slavmoralen blir det i slutändan bara trevliga tv-serier av hela upproret och en plädering för den lilla världen och dess kristdemokratiska värden.
Intensiteten till trots är detta en sorgsen debutroman. En elegi över anpassligheten och materiens makt över idealen. Bra tänkt, fjompigt skrivet.
JAN KARLSSON